När livet kommer i vägen.

Vaknade av en jobbig dröm. Förutom min lilla hundvalp så hade jag också en nyfödd bebis hemma. Hjälp så jobbigt det var att vara ensam med de två små. Jag kunde ju inte lämna bebisen hemma ensam, när jag skulle ut med hunden så det var ett jätteprojekt att ta mig ut eftersom hunden behövde ut så ofta i början. Herregud! :-) Ha! Ha! Jag tror jag har mycket tankar & funderingar i min kropp kring den här lilla valpen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm och att jag ”bara” skulle skaffa mig en hundvalp kände jag mig så lättad.

Jag har alltid tänkt att Lukas ska ha ett syskon men livet kom i vägen. Jag separerade från hans pappa tidigt, och efter det har jag inte riktigt kunnat landa i en ny familj. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Det har varit en sorg. Och det har fått ta tid. Tid att landa i det som är. Acceptans.

När jag efter Lukas pappa träffade Filip kommer jag ihåg hur bestämd jag var ”Det är ingen idé att gå in i det här om det inte är ”for life”. Jag ville känna mig säker. Trygg. Herregud, ja tänk om det vore så enkelt. Vi hade en särborelation i fem år. Vi pratade fram och tillbaka om att flytta ihop och utöka familjen med fler barn. Men vi kom aldrig till skott. I efterhand har jag funderat mycket över varför vi aldrig tog steget. Jag tror att vi båda var livrädda. Vi kom från tidigare relationer som gått i kras. Man vill inte riskera att ”misslyckas” en gång till. Det är så oerhört smärtsamt att separera. Skuld, skam och sorg blandat i en sörja. Även om jag var helt med det klara över att jag inte längre kunde dela livet tillsammans så var det så oerhört svårt & smärtsamt att ta steget och lämna Lukas pappa. Jag ville så gärna fixa det. Jag är uppväxt med att fixa saker. Man löser det helt enkelt. Den här gången kunde jag inte det, hur mycket jag än ville.

Mest ledsen har jag nog varit för att inte kunna ge Lukas ett ”riktig” familj & syskon. Det känns skört att vara ensambarn. Det är också skört att bara ha ett barn. Tiden går fort. Han fyller snart tretton år. I min värld är man mamma, pappa & barn för att kvala in till att vara en ”riktig” familj. Jag växte själv upp utan pappa och min enda önskan har alltid varit att ha en familj. Att kunna ge Lukas det jag själv inte hade.

Jag är inte ledsen över att vara singel. Jag mår bra av att bo själv och jag vill inte gå in i någon ny relation. Jag är långt ifrån där, av olika anledningar. Men jag kan ibland sakna känslan av att vara i ett sammanhang. En familj. Att ge och få. Någon som bryr sig om och någon att bry sig om. Men om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att jag någonsin kommer vilja att flytta ihop med någon igen. Jag trivs just nu väldigt bra med livet.

Jag börjar landa i att det är OK. Det gör inte lika ont längre. Jag har skänkt bort alla barnsaker. I många år sparade jag allt ifall jag skulle ha flera barn. Vi är så inpräntade att meningen med livet är att föröka sig. Barn. Men om man av olika anledningar inte kan få barn då? Eller man kanske inte har den längtan? Är livet meningslöst då?

Jag är 43 i år. Livet består av både med och motgång. Jag är tacksam för mitt liv och allt jag fått. Allt är en gåva. Lukas.

Det är verkligen inte en självklarhet att kunna få barn. Många frågor, även om de är välmenande – ”Ska du inte skaffa ett syskon till Lukas?

Skaffa? Som om man bara lade en beställning på nätet.

Jag landar i min soffa med en varm kopp kaffe. Om en månad har jag & Lukas en ny liten kompis vid vår sida. Det blev inte som jag tänkt mig men det blir fint ändå.

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 09.49.11.png

I tystnaden finner jag svaren.

Jag tänker på alla människor som går runt och mår dåligt. Människor som av olika anledningar är i sorg eller smärta. Jag mår ju för det mesta jättebra så är inte van att vara i de här känslorna. Det var många år sedan jag kraschade så här.

Jag har nu kommit i kontakt med känslor som jag har burit sedan jag var barn, men upplever dem nu som om det var något nytt. Det färgar såklart min upplevelse och gör det hela mer komplicerat och jobbigt att hantera.

Man bär med sig saker. Det påverkar såklart. Om du kände dig otrygg och övergiven som barn är det lättare att dra slutsatsen att felet ligger hos dig. Då spelar det ingen roll att du är vuxen och intellektuellt vet bättre – du känner dig förmodligen ändå övergiven, kass och misslyckad.

Mycket handlar om vår grundtrygghet. När den utmanas genom ett uppbrott väcks den djupaste känsla vi har: existentiell ångest. Jag har allt man kan tänka sig – men inte det jag behöver. Jag är så galet trött på att inte få ihop mitt liv.

Det känns som om de flesta ändå löser livets pussel. Hur gör de egentligen? Mår alla så bra eller har de bara valt att somna om? Kanske kör man bara på. Stänger av. Lyssnar inte in det som skaver. Det tokiga är ju att jag ser och hör annat. Folk som kompenserar tomheten på olika sätt – med mat, träning, alkohol, droger, shopping, resor, husrenovering, osunda relationer. Folk flyr in i sina olika projekt.

Mitt ”fel” är att jag analyserar för mycket. Jag känner efter för mycket. Det är en del av min HSP-personlighet. Mina vänner säger att jag inte ska läsa så mycket psykologi-böcker. Att det bara förstör. Men jag vill inte läsa några skvallertidningar eller se några romantiska komedier. Det ger mig ingenting. Jag vill inte leva i en ”snabb-matsvärld”.

Det enda jag kan göra nu är att vara. Försöka stilla mig lite. Ta hand om mig själv och Lukas. Tack gode gud att jag har honom i mitt liv. Han är mitt syre.

Jag är så tacksam att jag har möjligheten att vara hemma nu och ta hand om mig lite. Jag hade inte orkat att sätta på ett leende, motivera och inspirera andra. Jag vet inte om det är för att jag tar det stilla som om det också är lite extra skört. Kanske triggar det också igång saker? Men det är i tystnaden som jag finner svaren.

Det är så fantastiskt att vara i naturen som bär med sig alla skiftningar som vi också har inom oss. Inget består. Alla livets upp och nedgångar. Ingenting är evigt.

Att möta livets med och motgångar
orubbligt lugn i sinnet
utan att klaga, utan att skapa orenhet, alltid trygg
detta är den högsta lyckan

11231698_10153752751667578_890265269025396681_o

Självhjälp släng dig i väggen!

Jag är vanligtvis en förespråkare över att välja sina tankar med omsorg eftersom dina tankar skapar din verklighet. Men vad gör man när det inte går? När man inte orkar eller kan sätta leendet på plats.

Alla år av studier och studerande i psykologi, KBT och personlig utveckling. Vad gjorde det för nytta när det verkligen gällde. Inte ett dugg. Jag kan inte välja glädje. Jag vill inte. Jag vill bara bryta ihop och tillåta mig att känna det jag känner. Lipa.

Ändå så har dagen idag varit så fantastiskt fin. Jag startade med att gå till gymet och träna. 30 min promenad på bandet med löpintervaller samt 30 min rehabövningar på pilatesbollen. Efter det träffade jag Elin och vi tog en promenad med Lukas i Botaniska Trädgården. Så otroligt vackert med höstens färger!

12120122_10153754523767578_4586508951460764614_o

När jag kom hem var jag helt slut och det brast igen. Tårarna bara kommer, det är omöjligt att hålla dem tillbaka. Jag tar mig ett varmt bad och låter det komma.

En ny dag.

En ny dag. Jag vaknade imorse och det var lite lättare att andas. Jag har lipat så mycket nu så det känns som om mina tårar för tillfället har tagit slut. Jag kommer klara detta. En dag i taget. Jag kan tom komma på mig själv att le över ett fånigt videoklipp på FB. Det är fint.

Jag har några vänner som läser min blogg och de har hört av sig. Med varma tröstande ord. Det gör skillnad.

Ibland tänker jag att jag inte ska vara så privat i bloggen. Jag försöker hålla en balans mellan att vara personlig men inte för privat. Men det är i skrivandet jag läker och detta är ju jag. En människa som oftast är glad och energisk men också en människa som har oläkta sår, fel och brister. Jag bär hela paletten inom mig. Det är så jag också vill ha det. Jag vill inte spela några spel. Jag vet vem jag är och vad jag kan även när jag befinner mig på djupets botten.

Jag försöker reflektera vad som hände denna gången. Jag kan nämligen inte komma på att jag någonsin mått så här dåligt tidigare, och då har jag ändå fått en del hårda smällar i livet. Det blev bara för mycket. Bägaren rann till slut över.

Min rygg. Långvarig smärta. Smärtstillande morfin och sömntabletter. Sömnbrist. Mycket jobb. Krav. För lite vila och återhämtning. En separation. En kärlek som tog slut. Sorg över det som aldrig blev. Skuld och rädsla. En nära väns barn som drabbades av cancer.

Där någonstans tog jag slut. Fullständigt.

Nu ska jag ut i naturen med Lukas. Där hämtar jag ny kraft och energi. Sedan ska jag ta mig till gymet och ge min kropp lite endorfiner.

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 12.03.32

Vilken jävla smäll!

Idag har jag varit på jobbet och fixat det sista så att jag kan vara hemma och vila mig. Puh! Inga oklara ärenden eller obesvarade mail. Jag vet att mailboxen kommer att fyllas under dagen men nu har jag satt en autoreply på frånvaro och hänvisat till min stf på jobbet. Skönt! Jag är så tacksam och glad att jag har henne och att hon backar upp mig nu när jag behöver det.

Jag mår inte bra. Inte alls faktiskt. Livet gav mig en jävla smäll! Smärtan sköljer över mig som en våg och det är svårt att stoppa. Allt kommer nu på en och samma gång. All skit som jag så länge lagt under mattan. Inte känt efter, kört på och jobbat som ett svin. Att ge sig egen tid i tystnad och ensamhet är nödvändigt. Oftast kan jag njuta av det, men inte nu. Den här gången valde jag inte. Det bara kom över mig. Som en jäkla tsunami.

Jag promenerar. Jag har fått låna hem ett promenadband och det kommer väl till användning nu. Jag promenerar tills det lättar lite i bröstet. Det hjälper och stillar bruset inom mig. Jag känner mig som Forrest Gump. Jag går och går och går. Sedan kör jag mina rehabövningar på pilatesbollen. Ryggen behöver det.

Jag har ingen vidare matlust men måste såklart äta. Jag tror till stor del att kroppen är självläkande om vi ger den vad den behöver. Bra näring, sömn och träning. Det är precis vad jag behöver nu för att bygga upp mig igen.

Idag ringde en fin vän för att kolla läget. Jag tillåter mig att brista ut i gråt och säga att det är jäkligt tufft nu. Tack för att du finns. Det är fint att ha sådana vänner.

Jag får gråta i intervaller. När Lukas är i skolan tillåter jag mig att falla sönder och pusslar sedan ihop mig innan han kommer hem. Det är tufft att vara ledsen när man har barn. Det ger liksom inget utrymme att bryta ihop.

Jag känner mig så ensam. Jag har tusen vänner på FB men ingen som känner mitt innersta jag. Jag har själv valt det. Det handlar om tillit, att våga och orka berätta för någon annan om mina sår. Det finns egentligen bara en person som verkligen vet allt om mig – min uppväxt, mina rädslor, min oro. Någon som jag kan falla sönder framför och det gör det lite tufft nu eftersom jag inte kan söka tröst där.

Jag är oftast glad och positiv och kan vara i de härliga känslorna av att livet är vackert. Men då och då faller jag som nu. Livet går vidare. Man får inte mer smärta av vad man klarar av. Det är en tanke som hjälpt och stärkt mig många gånger.

12079210_10153751057662578_3921151239084684186_n

Varför är det så svårt att vara lycklig?

Lycka handlar inte bara om att må bra. Isåfall hade narkotikamissbrukare varit de lyckligaste människorna i världen. Vår strävan i att må bra kan i själva verket leda till mycket olycka. Det är ingen slump att heroinmissbrukare kallar en injektion för en ”fix” – man försöker på kemisk väg ”fixa” det som inte fungerar.

Jag tror att vi alla har det i oss, att vi försöker fixa våra liv, fixa vår lycka.

Föreställ dig att du är en av de första människorna en jägare, en samlare. Det viktigaste behoven för att kunna överleva och fortplanta dig är : mat, vatten, tak över huvudet och sex. Men allt det saknar betydelse om du är död. Den högsta prioriteten för den primitiva hjärnan var därför att hålla utkik efter allt som kunde skada henne – och undvika det. Idag, hundratusentals år senare är den mänskliga hjärna fortfarande ständigt på vakt och värderar och bedömer allt vi stöter på; är det bra eller dåligt? Farligt eller ofarligt? Nyttigt eller skadligt? Men numera är det inte en sabeltandad tiger eller mammut som våra hjärnar varslar oss om. Istället handlar det om att bli av med jobbet, bli avvisad, att göra bort sig, bli lämnad, få cancer och en miljon andra orosmoment. Vi oroar oss för massa saker som med största sannolikhet inte kommer att inträffa.

En annan avgörande faktor för det första människorna, var att tillhöra en grupp. Om någon stöttes bort från sin stam blev man snart mat till vargarna. Hur kunde du då skydda dig från att bli utstött från din grupp? Jo, genom att jämföra dig med andra medlemmar i stammen: Passar jag in? Gör jag rätt? Är jag lika bra som de andra?

Våra moderna hjärnor varnar oss ständigt för att bli avvisade och jämför oss med vår omgivning. Det är inte konstigt att vi lägger så mycket tid på att oroa oss för vad andra tycker och vara omtyckta! För flera hundratusen år sedan hade vi bara ett fåtal att jämföra oss med. Men nuförtiden behöver vi bara kasta en snabb blick i en tidning för att möta massor av människor som är smartare, rikare, smalare, sexigare eller mer framgångsrika än vad vi själva är.  Den generella regeln för en stenåldersmänniska var: skaffa dig mer och bli bättre. Ju bättre vapen du har, desto mer mat kan du få tag på. Ju större matförråd, desto större chans att överleva. Ju bättre boningsplats, desto bättre skydd för väder och vind. Det är inte konstigt att våra hjärnor söker efter mer och bättre: mer pengar, ett bättre jobb, högre status, en snyggare kropp, mer kärlek, en bättre partner.

Evolutionen har alltså format våra hjärnor så att vi är programmerade för att jämföra, värdera och kritisera oss själva, för att fokusera på det vi saknar och för att snabbt bli missnöjda med det vi har. Det är inte konstigt att vi har så svårt att vara lyckliga!

Vad är lycka egentligen?

För mig handlar det inte bara om att må bra. För mig handlar det om att leva att rikt och meningsfullt liv. När jag får göra något som verkligen betyder något för mig, när jag strävar åt ett håll som känns sunt och klokt, när jag klargör för mig själv vad som är viktigt här i livet och handlar i mening med det. Då upplever jag livskraft. Det är en känsla av att leva sitt liv på ”rätt” sätt. Men även ett sådan liv innehåller sorg, rädsla och ilska. Lidandet är också en del av livet.

Jag håller just nu på att skapa mig ett liv som är värdefullt för mig. Att skapa ett liv som är värt att leva är en stor och viktig uppgift. Det måste få ta lite tid.

Happiness-Is...header

 

Fast forward

Livet är sannerligen inte lätt nu. Just nu har jag det väldigt tufft privat och det påverkar mig mer än vad som är hälsosamt. Jag har svårt att sova på nätterna och jag har migränliknande huvudvärk med illamående. Jag känner mig vilsen och förvirrad. Helst skulle jag vilja trycka på knappen ”fast forward” och spela fram mitt liv ett år eller kunna se in i en kristallkula för att se framtiden. Men jag antar att det är precis så här det måste vara, när livet är så där jäkla skitjobbigt. Ovisst, otryggt, förvirrat. Inte skynda vidare utan ta det i stillhet. Acceptera. Vara i det utan att tänka för mycket på vad som är rätt eller fel, värdera och skuldbelägga.

Jag är så himla ledsen. Det är så otroligt ledsamt men det finns inget jag kan göra just nu mer än att låta dagarna gå. Allt har sin tid.

Jag tar en dag i taget. Andas. Låter svaren komma till mig.