Vi ses i Nangijala.

Idag är det begravning för Gudrun. Jag hatar verkligen begravningar. Alla mina jobbiga känslor triggas igång och jag mår verkligen vidrigt. Jag kommer sitta bredvid Mats och även om min ångest triggades igång redan igår så behöver jag idag försöka vara stark och stötta Mats i hans sorg.

Skärmavbild 2018-11-30 kl. 08.54.43.png

Jag vet att hon finns kvar hos oss men det känns ändå tungt.

Du är som solen, månen och stjärnorna – alltid med oss. Vi ses i Nangijala.

Alla ska vi förlora någon vi älskar.

Att förlora någon är det vidrigaste som finns. Hur tröstar man den som förlorat sin själs älskade? Alla ord så futtiga. Förra veckan förändrades plötsligt allt. Men ändå så ska livet snurra på precis som vanligt. Jobb. Disk. Tvätt. Mat. Inget blir viktigt längre när livet ställs på sin spets. Sorgen är kärlekens pris ❤️

Istället för en helt vanligt hundpromenad med fint sällskap förvandlades onsdagen 31 oktober till kaos och jag fick ta mig i taxi till akuten. De närmaste dagarna har varit kaos. Döden kan man aldrig förbereda sig på. Jag känner att ett tungt ansvar vilar på mina axlar. Jag är hans närmaste vän. Det finns inga syskon, barn eller föräldrar som kan hjälpa till. Jag försöker dela hans smärta och sorg. Underlätta. Hjälpa med det jag kan.

Skärmavbild 2018-11-11 kl. 11.58.02.png

Skärmavbild 2018-11-11 kl. 11.54.49

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag. Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det sorglöst. Utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.


Dagarna har gått. Det praktiska har fått ta vid. Kyrkan är bokad. Kistan är vald. Prästen är informerad.

På hemmaplan har jag givit M all hjälp han behövt med det praktiska så som städ och annat. I allt detta sorterar vi också ut. Det är tufft att rensa ut en annan människa ur sitt liv. Försöka gå vidare.

Jag har också fått en bil, vilket verkligen underlättar mitt liv nu när jag flyttar till Kungälv. De hade två bilar i familjen och nu behövs ju bara en så jag fick en av dem. Helt otroligt generöst. Det är en liten minibil – en toyota IQ men det funkar perfekt för mig till att börja med. Den är i superfint skick och bara gått runt 5000 mil. Med en så liten bil är det inga problem att hitta parkering i stan, vilket annars kan vara en mardröm.

Skärmavbild 2018-11-11 kl. 12.12.25.png

Ta hand om varandra. Säg till dina nära & kära hur mycket du älskar dem. Det enda vi har är nu. Imorgon vet vi inget om.

När livet kommer i vägen.

Vaknade av en jobbig dröm. Förutom min lilla hundvalp så hade jag också en nyfödd bebis hemma. Hjälp så jobbigt det var att vara ensam med de två små. Jag kunde ju inte lämna bebisen hemma ensam, när jag skulle ut med hunden så det var ett jätteprojekt att ta mig ut eftersom hunden behövde ut så ofta i början. Herregud! :-) Ha! Ha! Jag tror jag har mycket tankar & funderingar i min kropp kring den här lilla valpen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm och att jag ”bara” skulle skaffa mig en hundvalp kände jag mig så lättad.

Jag har alltid tänkt att Lukas ska ha ett syskon men livet kom i vägen. Jag separerade från hans pappa tidigt, och efter det har jag inte riktigt kunnat landa i en ny familj. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Det har varit en sorg. Och det har fått ta tid. Tid att landa i det som är. Acceptans.

När jag efter Lukas pappa träffade Filip kommer jag ihåg hur bestämd jag var ”Det är ingen idé att gå in i det här om det inte är ”for life”. Jag ville känna mig säker. Trygg. Herregud, ja tänk om det vore så enkelt. Vi hade en särborelation i fem år. Vi pratade fram och tillbaka om att flytta ihop och utöka familjen med fler barn. Men vi kom aldrig till skott. I efterhand har jag funderat mycket över varför vi aldrig tog steget. Jag tror att vi båda var livrädda. Vi kom från tidigare relationer som gått i kras. Man vill inte riskera att ”misslyckas” en gång till. Det är så oerhört smärtsamt att separera. Skuld, skam och sorg blandat i en sörja. Även om jag var helt med det klara över att jag inte längre kunde dela livet tillsammans så var det så oerhört svårt & smärtsamt att ta steget och lämna Lukas pappa. Jag ville så gärna fixa det. Jag är uppväxt med att fixa saker. Man löser det helt enkelt. Den här gången kunde jag inte det, hur mycket jag än ville.

Mest ledsen har jag nog varit för att inte kunna ge Lukas ett ”riktig” familj & syskon. Det känns skört att vara ensambarn. Det är också skört att bara ha ett barn. Tiden går fort. Han fyller snart tretton år. I min värld är man mamma, pappa & barn för att kvala in till att vara en ”riktig” familj. Jag växte själv upp utan pappa och min enda önskan har alltid varit att ha en familj. Att kunna ge Lukas det jag själv inte hade.

Jag är inte ledsen över att vara singel. Jag mår bra av att bo själv och jag vill inte gå in i någon ny relation. Jag är långt ifrån där, av olika anledningar. Men jag kan ibland sakna känslan av att vara i ett sammanhang. En familj. Att ge och få. Någon som bryr sig om och någon att bry sig om. Men om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att jag någonsin kommer vilja att flytta ihop med någon igen. Jag trivs just nu väldigt bra med livet.

Jag börjar landa i att det är OK. Det gör inte lika ont längre. Jag har skänkt bort alla barnsaker. I många år sparade jag allt ifall jag skulle ha flera barn. Vi är så inpräntade att meningen med livet är att föröka sig. Barn. Men om man av olika anledningar inte kan få barn då? Eller man kanske inte har den längtan? Är livet meningslöst då?

Jag är 43 i år. Livet består av både med och motgång. Jag är tacksam för mitt liv och allt jag fått. Allt är en gåva. Lukas.

Det är verkligen inte en självklarhet att kunna få barn. Många frågor, även om de är välmenande – ”Ska du inte skaffa ett syskon till Lukas?

Skaffa? Som om man bara lade en beställning på nätet.

Jag landar i min soffa med en varm kopp kaffe. Om en månad har jag & Lukas en ny liten kompis vid vår sida. Det blev inte som jag tänkt mig men det blir fint ändå.

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 09.49.11.png

I tystnaden finner jag svaren.

Jag tänker på alla människor som går runt och mår dåligt. Människor som av olika anledningar är i sorg eller smärta. Jag mår ju för det mesta jättebra så är inte van att vara i de här känslorna. Det var många år sedan jag kraschade så här.

Jag har nu kommit i kontakt med känslor som jag har burit sedan jag var barn, men upplever dem nu som om det var något nytt. Det färgar såklart min upplevelse och gör det hela mer komplicerat och jobbigt att hantera.

Man bär med sig saker. Det påverkar såklart. Om du kände dig otrygg och övergiven som barn är det lättare att dra slutsatsen att felet ligger hos dig. Då spelar det ingen roll att du är vuxen och intellektuellt vet bättre – du känner dig förmodligen ändå övergiven, kass och misslyckad.

Mycket handlar om vår grundtrygghet. När den utmanas genom ett uppbrott väcks den djupaste känsla vi har: existentiell ångest. Jag har allt man kan tänka sig – men inte det jag behöver. Jag är så galet trött på att inte få ihop mitt liv.

Det känns som om de flesta ändå löser livets pussel. Hur gör de egentligen? Mår alla så bra eller har de bara valt att somna om? Kanske kör man bara på. Stänger av. Lyssnar inte in det som skaver. Det tokiga är ju att jag ser och hör annat. Folk som kompenserar tomheten på olika sätt – med mat, träning, alkohol, droger, shopping, resor, husrenovering, osunda relationer. Folk flyr in i sina olika projekt.

Mitt ”fel” är att jag analyserar för mycket. Jag känner efter för mycket. Det är en del av min HSP-personlighet. Mina vänner säger att jag inte ska läsa så mycket psykologi-böcker. Att det bara förstör. Men jag vill inte läsa några skvallertidningar eller se några romantiska komedier. Det ger mig ingenting. Jag vill inte leva i en ”snabb-matsvärld”.

Det enda jag kan göra nu är att vara. Försöka stilla mig lite. Ta hand om mig själv och Lukas. Tack gode gud att jag har honom i mitt liv. Han är mitt syre.

Jag är så tacksam att jag har möjligheten att vara hemma nu och ta hand om mig lite. Jag hade inte orkat att sätta på ett leende, motivera och inspirera andra. Jag vet inte om det är för att jag tar det stilla som om det också är lite extra skört. Kanske triggar det också igång saker? Men det är i tystnaden som jag finner svaren.

Det är så fantastiskt att vara i naturen som bär med sig alla skiftningar som vi också har inom oss. Inget består. Alla livets upp och nedgångar. Ingenting är evigt.

Att möta livets med och motgångar
orubbligt lugn i sinnet
utan att klaga, utan att skapa orenhet, alltid trygg
detta är den högsta lyckan

11231698_10153752751667578_890265269025396681_o

Självhjälp släng dig i väggen!

Jag är vanligtvis en förespråkare över att välja sina tankar med omsorg eftersom dina tankar skapar din verklighet. Men vad gör man när det inte går? När man inte orkar eller kan sätta leendet på plats.

Alla år av studier och studerande i psykologi, KBT och personlig utveckling. Vad gjorde det för nytta när det verkligen gällde. Inte ett dugg. Jag kan inte välja glädje. Jag vill inte. Jag vill bara bryta ihop och tillåta mig att känna det jag känner. Lipa.

Ändå så har dagen idag varit så fantastiskt fin. Jag startade med att gå till gymet och träna. 30 min promenad på bandet med löpintervaller samt 30 min rehabövningar på pilatesbollen. Efter det träffade jag Elin och vi tog en promenad med Lukas i Botaniska Trädgården. Så otroligt vackert med höstens färger!

12120122_10153754523767578_4586508951460764614_o

När jag kom hem var jag helt slut och det brast igen. Tårarna bara kommer, det är omöjligt att hålla dem tillbaka. Jag tar mig ett varmt bad och låter det komma.

En ny dag.

En ny dag. Jag vaknade imorse och det var lite lättare att andas. Jag har lipat så mycket nu så det känns som om mina tårar för tillfället har tagit slut. Jag kommer klara detta. En dag i taget. Jag kan tom komma på mig själv att le över ett fånigt videoklipp på FB. Det är fint.

Jag har några vänner som läser min blogg och de har hört av sig. Med varma tröstande ord. Det gör skillnad.

Ibland tänker jag att jag inte ska vara så privat i bloggen. Jag försöker hålla en balans mellan att vara personlig men inte för privat. Men det är i skrivandet jag läker och detta är ju jag. En människa som oftast är glad och energisk men också en människa som har oläkta sår, fel och brister. Jag bär hela paletten inom mig. Det är så jag också vill ha det. Jag vill inte spela några spel. Jag vet vem jag är och vad jag kan även när jag befinner mig på djupets botten.

Jag försöker reflektera vad som hände denna gången. Jag kan nämligen inte komma på att jag någonsin mått så här dåligt tidigare, och då har jag ändå fått en del hårda smällar i livet. Det blev bara för mycket. Bägaren rann till slut över.

Min rygg. Långvarig smärta. Smärtstillande morfin och sömntabletter. Sömnbrist. Mycket jobb. Krav. För lite vila och återhämtning. En separation. En kärlek som tog slut. Sorg över det som aldrig blev. Skuld och rädsla. En nära väns barn som drabbades av cancer.

Där någonstans tog jag slut. Fullständigt.

Nu ska jag ut i naturen med Lukas. Där hämtar jag ny kraft och energi. Sedan ska jag ta mig till gymet och ge min kropp lite endorfiner.

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 12.03.32

Vilken jävla smäll!

Idag har jag varit på jobbet och fixat det sista så att jag kan vara hemma och vila mig. Puh! Inga oklara ärenden eller obesvarade mail. Jag vet att mailboxen kommer att fyllas under dagen men nu har jag satt en autoreply på frånvaro och hänvisat till min stf på jobbet. Skönt! Jag är så tacksam och glad att jag har henne och att hon backar upp mig nu när jag behöver det.

Jag mår inte bra. Inte alls faktiskt. Livet gav mig en jävla smäll! Smärtan sköljer över mig som en våg och det är svårt att stoppa. Allt kommer nu på en och samma gång. All skit som jag så länge lagt under mattan. Inte känt efter, kört på och jobbat som ett svin. Att ge sig egen tid i tystnad och ensamhet är nödvändigt. Oftast kan jag njuta av det, men inte nu. Den här gången valde jag inte. Det bara kom över mig. Som en jäkla tsunami.

Jag promenerar. Jag har fått låna hem ett promenadband och det kommer väl till användning nu. Jag promenerar tills det lättar lite i bröstet. Det hjälper och stillar bruset inom mig. Jag känner mig som Forrest Gump. Jag går och går och går. Sedan kör jag mina rehabövningar på pilatesbollen. Ryggen behöver det.

Jag har ingen vidare matlust men måste såklart äta. Jag tror till stor del att kroppen är självläkande om vi ger den vad den behöver. Bra näring, sömn och träning. Det är precis vad jag behöver nu för att bygga upp mig igen.

Idag ringde en fin vän för att kolla läget. Jag tillåter mig att brista ut i gråt och säga att det är jäkligt tufft nu. Tack för att du finns. Det är fint att ha sådana vänner.

Jag får gråta i intervaller. När Lukas är i skolan tillåter jag mig att falla sönder och pusslar sedan ihop mig innan han kommer hem. Det är tufft att vara ledsen när man har barn. Det ger liksom inget utrymme att bryta ihop.

Jag känner mig så ensam. Jag har tusen vänner på FB men ingen som känner mitt innersta jag. Jag har själv valt det. Det handlar om tillit, att våga och orka berätta för någon annan om mina sår. Det finns egentligen bara en person som verkligen vet allt om mig – min uppväxt, mina rädslor, min oro. Någon som jag kan falla sönder framför och det gör det lite tufft nu eftersom jag inte kan söka tröst där.

Jag är oftast glad och positiv och kan vara i de härliga känslorna av att livet är vackert. Men då och då faller jag som nu. Livet går vidare. Man får inte mer smärta av vad man klarar av. Det är en tanke som hjälpt och stärkt mig många gånger.

12079210_10153751057662578_3921151239084684186_n