När livet kommer i vägen.

Vaknade av en jobbig dröm. Förutom min lilla hundvalp så hade jag också en nyfödd bebis hemma. Hjälp så jobbigt det var att vara ensam med de två små. Jag kunde ju inte lämna bebisen hemma ensam, när jag skulle ut med hunden så det var ett jätteprojekt att ta mig ut eftersom hunden behövde ut så ofta i början. Herregud! :-) Ha! Ha! Jag tror jag har mycket tankar & funderingar i min kropp kring den här lilla valpen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm och att jag ”bara” skulle skaffa mig en hundvalp kände jag mig så lättad.

Jag har alltid tänkt att Lukas ska ha ett syskon men livet kom i vägen. Jag separerade från hans pappa tidigt, och efter det har jag inte riktigt kunnat landa i en ny familj. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Det har varit en sorg. Och det har fått ta tid. Tid att landa i det som är. Acceptans.

När jag efter Lukas pappa träffade Filip kommer jag ihåg hur bestämd jag var ”Det är ingen idé att gå in i det här om det inte är ”for life”. Jag ville känna mig säker. Trygg. Herregud, ja tänk om det vore så enkelt. Vi hade en särborelation i fem år. Vi pratade fram och tillbaka om att flytta ihop och utöka familjen med fler barn. Men vi kom aldrig till skott. I efterhand har jag funderat mycket över varför vi aldrig tog steget. Jag tror att vi båda var livrädda. Vi kom från tidigare relationer som gått i kras. Man vill inte riskera att ”misslyckas” en gång till. Det är så oerhört smärtsamt att separera. Skuld, skam och sorg blandat i en sörja. Även om jag var helt med det klara över att jag inte längre kunde dela livet tillsammans så var det så oerhört svårt & smärtsamt att ta steget och lämna Lukas pappa. Jag ville så gärna fixa det. Jag är uppväxt med att fixa saker. Man löser det helt enkelt. Den här gången kunde jag inte det, hur mycket jag än ville.

Mest ledsen har jag nog varit för att inte kunna ge Lukas ett ”riktig” familj & syskon. Det känns skört att vara ensambarn. Det är också skört att bara ha ett barn. Tiden går fort. Han fyller snart tretton år. I min värld är man mamma, pappa & barn för att kvala in till att vara en ”riktig” familj. Jag växte själv upp utan pappa och min enda önskan har alltid varit att ha en familj. Att kunna ge Lukas det jag själv inte hade.

Jag är inte ledsen över att vara singel. Jag mår bra av att bo själv och jag vill inte gå in i någon ny relation. Jag är långt ifrån där, av olika anledningar. Men jag kan ibland sakna känslan av att vara i ett sammanhang. En familj. Att ge och få. Någon som bryr sig om och någon att bry sig om. Men om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att jag någonsin kommer vilja att flytta ihop med någon igen. Jag trivs just nu väldigt bra med livet.

Jag börjar landa i att det är OK. Det gör inte lika ont längre. Jag har skänkt bort alla barnsaker. I många år sparade jag allt ifall jag skulle ha flera barn. Vi är så inpräntade att meningen med livet är att föröka sig. Barn. Men om man av olika anledningar inte kan få barn då? Eller man kanske inte har den längtan? Är livet meningslöst då?

Jag är 43 i år. Livet består av både med och motgång. Jag är tacksam för mitt liv och allt jag fått. Allt är en gåva. Lukas.

Det är verkligen inte en självklarhet att kunna få barn. Många frågor, även om de är välmenande – ”Ska du inte skaffa ett syskon till Lukas?

Skaffa? Som om man bara lade en beställning på nätet.

Jag landar i min soffa med en varm kopp kaffe. Om en månad har jag & Lukas en ny liten kompis vid vår sida. Det blev inte som jag tänkt mig men det blir fint ändå.

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 09.49.11.png

En ny dag.

En ny dag. Jag vaknade imorse och det var lite lättare att andas. Jag har lipat så mycket nu så det känns som om mina tårar för tillfället har tagit slut. Jag kommer klara detta. En dag i taget. Jag kan tom komma på mig själv att le över ett fånigt videoklipp på FB. Det är fint.

Jag har några vänner som läser min blogg och de har hört av sig. Med varma tröstande ord. Det gör skillnad.

Ibland tänker jag att jag inte ska vara så privat i bloggen. Jag försöker hålla en balans mellan att vara personlig men inte för privat. Men det är i skrivandet jag läker och detta är ju jag. En människa som oftast är glad och energisk men också en människa som har oläkta sår, fel och brister. Jag bär hela paletten inom mig. Det är så jag också vill ha det. Jag vill inte spela några spel. Jag vet vem jag är och vad jag kan även när jag befinner mig på djupets botten.

Jag försöker reflektera vad som hände denna gången. Jag kan nämligen inte komma på att jag någonsin mått så här dåligt tidigare, och då har jag ändå fått en del hårda smällar i livet. Det blev bara för mycket. Bägaren rann till slut över.

Min rygg. Långvarig smärta. Smärtstillande morfin och sömntabletter. Sömnbrist. Mycket jobb. Krav. För lite vila och återhämtning. En separation. En kärlek som tog slut. Sorg över det som aldrig blev. Skuld och rädsla. En nära väns barn som drabbades av cancer.

Där någonstans tog jag slut. Fullständigt.

Nu ska jag ut i naturen med Lukas. Där hämtar jag ny kraft och energi. Sedan ska jag ta mig till gymet och ge min kropp lite endorfiner.

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 12.03.32

Vilken jävla smäll!

Idag har jag varit på jobbet och fixat det sista så att jag kan vara hemma och vila mig. Puh! Inga oklara ärenden eller obesvarade mail. Jag vet att mailboxen kommer att fyllas under dagen men nu har jag satt en autoreply på frånvaro och hänvisat till min stf på jobbet. Skönt! Jag är så tacksam och glad att jag har henne och att hon backar upp mig nu när jag behöver det.

Jag mår inte bra. Inte alls faktiskt. Livet gav mig en jävla smäll! Smärtan sköljer över mig som en våg och det är svårt att stoppa. Allt kommer nu på en och samma gång. All skit som jag så länge lagt under mattan. Inte känt efter, kört på och jobbat som ett svin. Att ge sig egen tid i tystnad och ensamhet är nödvändigt. Oftast kan jag njuta av det, men inte nu. Den här gången valde jag inte. Det bara kom över mig. Som en jäkla tsunami.

Jag promenerar. Jag har fått låna hem ett promenadband och det kommer väl till användning nu. Jag promenerar tills det lättar lite i bröstet. Det hjälper och stillar bruset inom mig. Jag känner mig som Forrest Gump. Jag går och går och går. Sedan kör jag mina rehabövningar på pilatesbollen. Ryggen behöver det.

Jag har ingen vidare matlust men måste såklart äta. Jag tror till stor del att kroppen är självläkande om vi ger den vad den behöver. Bra näring, sömn och träning. Det är precis vad jag behöver nu för att bygga upp mig igen.

Idag ringde en fin vän för att kolla läget. Jag tillåter mig att brista ut i gråt och säga att det är jäkligt tufft nu. Tack för att du finns. Det är fint att ha sådana vänner.

Jag får gråta i intervaller. När Lukas är i skolan tillåter jag mig att falla sönder och pusslar sedan ihop mig innan han kommer hem. Det är tufft att vara ledsen när man har barn. Det ger liksom inget utrymme att bryta ihop.

Jag känner mig så ensam. Jag har tusen vänner på FB men ingen som känner mitt innersta jag. Jag har själv valt det. Det handlar om tillit, att våga och orka berätta för någon annan om mina sår. Det finns egentligen bara en person som verkligen vet allt om mig – min uppväxt, mina rädslor, min oro. Någon som jag kan falla sönder framför och det gör det lite tufft nu eftersom jag inte kan söka tröst där.

Jag är oftast glad och positiv och kan vara i de härliga känslorna av att livet är vackert. Men då och då faller jag som nu. Livet går vidare. Man får inte mer smärta av vad man klarar av. Det är en tanke som hjälpt och stärkt mig många gånger.

12079210_10153751057662578_3921151239084684186_n

I have a lot.

Jag behöver en förändring. Big time. Det finns många olika anledningar till det, men framför allt mår jag inte så bra med mig själv just nu med ryggen. Jag äter mycket smärtstillande medicin nu och jag gillar verkligen inte att stoppa i mig en massa skit. Men nu är det som det är, så det är bara att gilla läget. MEN jag tänker försöka påverka det jag kan!

Jag vet några saker som gör att jag mår bättre. Kost. Vila. Aktivitet. Jag vet också att du kan påverka ditt eget mående med hjälp av tankens kraft. Ryggen är verkligen kass nu och läkaren har sagt att det kan bli aktuellt med en operation. Jag ska träffa en ortoped 27 februari men vill göra allt som står i min makt för att slippa det. Det finns så mycket teorier om vad som är bra för diskbråck men jag tror att i de flesta fall så läker det av sig själv och du kan hjälpa till med rätt typ av rehab.

Jag ska ge det 100 dagar. Under dessa dagar ska jag göra allt jag kan för att påverka det i rätt riktning. Dags att ta mig ut på min dagliga promenad! Jag förstår verkligen människor som blir deprimerade av att leva med konstant värk. Det är så himla lätt att börja identifiera sig som sjuk istället för att fokusera på allt som faktiskt är bra! Det gäller att skapa sig ett nytt sammanhang och mening. Jag ser det som tre faser att leva med långvarig smärta.

Fas 1. För mig har det varit så otroligt svårt att acceptera. Jag tänkte att det var något tillfälligt och att det skulle bli bättre. I samband med detta började jag stressa upp mig själv när jag märkte att det inte gick åt rätt håll. Min självbild hotades och jag försökte dölja problemet. Det blev svårare att klara av vissa arbetsuppgifter men jag kämpade på så gott det gick. Det tar otroligt mycket på energin av att ha konstant ont och jag orkade inte hålla samma tempo. Varken fysiskt eller psykiskt.

Fas 2. Jag började bearbeta det emotionellt. Den självklara allians som tidigare funnits mellan min självuppfattning och kroppens förmåga (vad jag vill och vad kroppen kan) har störts och måste återupprättas. Jag jobbar för att hitta nya strategier för att klara av vardagen. Att promenera regelbundet är en strategi för att hålla värken borta.

Fas 3. Det börjar nu bli en rutinmässig anpassning. Jag försöker balansera kroppens speciella villkor med andra behov i livet som att orka upprätthålla sociala kontakter eller klara av arbetet. Jag har inte samma ork eller lust att träffa vänner eller familj. Jag försöker ta en dag i taget.

Jag är fortfarande inte där. Jag HATAR att min kropp inte klarar av att göra det jag vill. Det är så otroligt svårt för mig att acceptera, för det blir så påtagligt varje dag, speciellt eftersom jag arbetar med hälsa och träning. Jag är fortfarande i tänk som ”det kan jag inte göra för ryggen” istället för att tänka på allt jag faktiskt kan göra. Jag skäms också för att jag känner så här. Herregud, det kunde verkligen vara 100 gånger värre. Jag kunde haft cancer, reumatism, suttit i rullstol, varit handikappad. Jag kan komma på en miljon saker som kunde varit mycket värre än att ha diskbråck.

Nu ska jag hoppa in i duschen och ta mig ut på en promenad. Jag har mycket att vara tacksam för. Det ska få mitt fokus resten av dagen.

thankful