En dag i taget

Dagarna försvinner trots att jag inte gör något vettigt alls. Ja, vad är egentligen vettigt att göra nu när jag är sjukskriven? Jag antar att inte göra någonting är precis vad min kropp behöver. Den är trött. Häromdagen när jag skulle stretcha så vaknade jag av att jag frös. Jag hade somnat på golvet och sovit en timma! Jag är fortsatt snurrig och har svårt att tänka klart.

Igår startade jag dagen med en timmes promenad i Slottskogen tillsammans med Elin. Sedan åt vi frukost här hemma hos mig innan hon gick till jobbet. Vid lunch gick jag och tränade på Landala. På eftermiddagen kom Caroline förbi på en fika. Dagarna går sakta förbi.

Idag ska jag köra PT med Christel och sedan kommer Tess hit. Det är hennes födelsedag idag så jag ska försöka att göra en god 3-rätters middag till henne. Jag ska fundera ut vad jag ska bjuda på.

Tid.

Jag vet inte vad jag ska skriva men behöver lätta på trycket. Det var länge sedan jag mådde så här dåligt. Jag får ta en dag i taget och be om lite kraft och styrka.

Man säger att tiden läker alla sår. Jag önskar så att det är sant. Tid är det enda jag kan ge nu. Tid för mig rygg att läka. Tid för mig själv. Tid till de jag älskar. Jag behöver vara stark nu. Orka. Kämpa för det jag tror på.

Jag är just nu i avgrundens mörkaste djup. Jag kan inte falla djupare nu. Fan, jag har varit med om så otroligt tuffa perioder i mitt liv men detta är något annat. Det är inte mycket guldkant på vardagen här inte.

Det har varit ett tufft år på många plan. Ryggen framför allt. Jag har inte kunnat ladda batterierna på hemmaplan som jag hade behövt. Saker har satt sina spår. Jag var mitt sämsta jag. Jag sårade den jag älskade mest. Jag gick så många gånger. Av rädsla för vad vi inte lyckades skapa. Under ett halvår var jag inte där, av olika anledningar. Till slut brast allt. Han tog slut. Här står jag nu och ifrågasätter livet. Vem jag är och vem jag vill vara. Tilliten är förbrukad. Det enda jag kan erbjuda nu är tid och distans för att landa. Det är på det sättet jag kan visa min kärlek nu. Jag är en person som vill ha svaren. Jag hatar att hänga i luften. Det gör så ont. Jag har behov av dialog. Han har behov av få vara i sina egna tankar. Där behöver jag möta honom. Av kärlek. I kärlek.

När man går sönder.

Igår var jag hos läkaren och är nu sjukskriven. 100 % i 2 veckor och 50 % tom 30 november. Det är första gången jag är sjukskriven i hela mitt liv. Det känns konstigt, jag ville inte att det skulle gå så långt. Men jag kunde inte hålla ihop mig längre.

Jag tar en dag i taget. Nu måste jag ta hand om mig själv. Har jag sovit dåligt på natten kan jag vila på dagen. Det kommer göra en stor skillnad så att jag kan få lite mer ork och kraft. Just nu känner jag mig som en blöt fläck. Jag är mitt absolut sämsta jag för tillfället.

Jag har ingen som fångar upp mig nu. Det gör ont. Jag måste vara den som tar hand om mig själv. Det är jäkligt tufft nu men jag vet att detta kommer göra mig starkare. Som man brukar säga ”what doesn’t kill you, make you stronger”

Igår fick jag ett fruktansvärt besked. En av mina nära vänners fina lilla dotter är allvarligt sjuk i cancer. Kan man tänka sig något tuffare att gå igenom? Varje förälders mardröm. Onekligen blir allt väldigt blekt i jämförelse. Jag har inga ord för sorgen och jag ber till högre makter att hon kommer tillfriskna. Att läsa min väns rader av sorg, smärta, förtvivlan gjorde att jag inte kunde hålla ihop mig längre. Allt brast inombords. Fy fan så vidrigt! Det går inte att föreställa sig vad de går igenom nu. Det är för svårt att ta in.