När livet kommer i vägen.

Vaknade av en jobbig dröm. Förutom min lilla hundvalp så hade jag också en nyfödd bebis hemma. Hjälp så jobbigt det var att vara ensam med de två små. Jag kunde ju inte lämna bebisen hemma ensam, när jag skulle ut med hunden så det var ett jätteprojekt att ta mig ut eftersom hunden behövde ut så ofta i början. Herregud! :-) Ha! Ha! Jag tror jag har mycket tankar & funderingar i min kropp kring den här lilla valpen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm och att jag ”bara” skulle skaffa mig en hundvalp kände jag mig så lättad.

Jag har alltid tänkt att Lukas ska ha ett syskon men livet kom i vägen. Jag separerade från hans pappa tidigt, och efter det har jag inte riktigt kunnat landa i en ny familj. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Det har varit en sorg. Och det har fått ta tid. Tid att landa i det som är. Acceptans.

När jag efter Lukas pappa träffade Filip kommer jag ihåg hur bestämd jag var ”Det är ingen idé att gå in i det här om det inte är ”for life”. Jag ville känna mig säker. Trygg. Herregud, ja tänk om det vore så enkelt. Vi hade en särborelation i fem år. Vi pratade fram och tillbaka om att flytta ihop och utöka familjen med fler barn. Men vi kom aldrig till skott. I efterhand har jag funderat mycket över varför vi aldrig tog steget. Jag tror att vi båda var livrädda. Vi kom från tidigare relationer som gått i kras. Man vill inte riskera att ”misslyckas” en gång till. Det är så oerhört smärtsamt att separera. Skuld, skam och sorg blandat i en sörja. Även om jag var helt med det klara över att jag inte längre kunde dela livet tillsammans så var det så oerhört svårt & smärtsamt att ta steget och lämna Lukas pappa. Jag ville så gärna fixa det. Jag är uppväxt med att fixa saker. Man löser det helt enkelt. Den här gången kunde jag inte det, hur mycket jag än ville.

Mest ledsen har jag nog varit för att inte kunna ge Lukas ett ”riktig” familj & syskon. Det känns skört att vara ensambarn. Det är också skört att bara ha ett barn. Tiden går fort. Han fyller snart tretton år. I min värld är man mamma, pappa & barn för att kvala in till att vara en ”riktig” familj. Jag växte själv upp utan pappa och min enda önskan har alltid varit att ha en familj. Att kunna ge Lukas det jag själv inte hade.

Jag är inte ledsen över att vara singel. Jag mår bra av att bo själv och jag vill inte gå in i någon ny relation. Jag är långt ifrån där, av olika anledningar. Men jag kan ibland sakna känslan av att vara i ett sammanhang. En familj. Att ge och få. Någon som bryr sig om och någon att bry sig om. Men om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att jag någonsin kommer vilja att flytta ihop med någon igen. Jag trivs just nu väldigt bra med livet.

Jag börjar landa i att det är OK. Det gör inte lika ont längre. Jag har skänkt bort alla barnsaker. I många år sparade jag allt ifall jag skulle ha flera barn. Vi är så inpräntade att meningen med livet är att föröka sig. Barn. Men om man av olika anledningar inte kan få barn då? Eller man kanske inte har den längtan? Är livet meningslöst då?

Jag är 43 i år. Livet består av både med och motgång. Jag är tacksam för mitt liv och allt jag fått. Allt är en gåva. Lukas.

Det är verkligen inte en självklarhet att kunna få barn. Många frågor, även om de är välmenande – ”Ska du inte skaffa ett syskon till Lukas?

Skaffa? Som om man bara lade en beställning på nätet.

Jag landar i min soffa med en varm kopp kaffe. Om en månad har jag & Lukas en ny liten kompis vid vår sida. Det blev inte som jag tänkt mig men det blir fint ändå.

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 09.49.11.png

Tacos and Tequila

Herregud vad jag sovit länge! Somnade vid 23:30 igår och vaknade vid 06:00. Lyckades somna om och vaknade kl 10:30! Det är 11 timmar! Min kropp behövde verkligen den sömnboosten. Lukas satt i vardagsrummet och tittade på en film när jag kom upp. Genast fick jag dåligt samvete och kände mig som en kass förälder. Så dumt det där egentligen.. Det hjälper väl inget/ingen om jag går runt och bär på en massa skuld och dåligt samvete. Jag har i så många år gått med skuld för så mycket. Det finns mycket skuld i en separation och vad det innebär för Lukas som inte kan bo med båda sina föräldrar utan tvingas leva varannan-vecka-liv. Jag hatar att han får den uppväxten och jag kommer aldrig att komma till ro i den tanken. Jag ville verkligen något annorlunda men livet tog en annan vändning. Då jag själv inte växt upp i någon kärnfamilj är denna typ av frågor brännheta för mig. Det gör ont. Men jag gör så gott jag kan. Det gör jag verkligen.

Idag kommer Sannas mamma hit och de ska börja packa i ordning Sannas saker. På eftermiddagen ska vi till tacos & tequila och äta lite. Jag ska försöka börja röja undan lite saker i Lukas rum också. Det är en tanke jag haft i 2 veckor nu men fortfarande inte fått tummen ur. Kanske jag kan lyckas idag.

I tystnaden finner jag svaren.

Jag tänker på alla människor som går runt och mår dåligt. Människor som av olika anledningar är i sorg eller smärta. Jag mår ju för det mesta jättebra så är inte van att vara i de här känslorna. Det var många år sedan jag kraschade så här.

Jag har nu kommit i kontakt med känslor som jag har burit sedan jag var barn, men upplever dem nu som om det var något nytt. Det färgar såklart min upplevelse och gör det hela mer komplicerat och jobbigt att hantera.

Man bär med sig saker. Det påverkar såklart. Om du kände dig otrygg och övergiven som barn är det lättare att dra slutsatsen att felet ligger hos dig. Då spelar det ingen roll att du är vuxen och intellektuellt vet bättre – du känner dig förmodligen ändå övergiven, kass och misslyckad.

Mycket handlar om vår grundtrygghet. När den utmanas genom ett uppbrott väcks den djupaste känsla vi har: existentiell ångest. Jag har allt man kan tänka sig – men inte det jag behöver. Jag är så galet trött på att inte få ihop mitt liv.

Det känns som om de flesta ändå löser livets pussel. Hur gör de egentligen? Mår alla så bra eller har de bara valt att somna om? Kanske kör man bara på. Stänger av. Lyssnar inte in det som skaver. Det tokiga är ju att jag ser och hör annat. Folk som kompenserar tomheten på olika sätt – med mat, träning, alkohol, droger, shopping, resor, husrenovering, osunda relationer. Folk flyr in i sina olika projekt.

Mitt ”fel” är att jag analyserar för mycket. Jag känner efter för mycket. Det är en del av min HSP-personlighet. Mina vänner säger att jag inte ska läsa så mycket psykologi-böcker. Att det bara förstör. Men jag vill inte läsa några skvallertidningar eller se några romantiska komedier. Det ger mig ingenting. Jag vill inte leva i en ”snabb-matsvärld”.

Det enda jag kan göra nu är att vara. Försöka stilla mig lite. Ta hand om mig själv och Lukas. Tack gode gud att jag har honom i mitt liv. Han är mitt syre.

Jag är så tacksam att jag har möjligheten att vara hemma nu och ta hand om mig lite. Jag hade inte orkat att sätta på ett leende, motivera och inspirera andra. Jag vet inte om det är för att jag tar det stilla som om det också är lite extra skört. Kanske triggar det också igång saker? Men det är i tystnaden som jag finner svaren.

Det är så fantastiskt att vara i naturen som bär med sig alla skiftningar som vi också har inom oss. Inget består. Alla livets upp och nedgångar. Ingenting är evigt.

Att möta livets med och motgångar
orubbligt lugn i sinnet
utan att klaga, utan att skapa orenhet, alltid trygg
detta är den högsta lyckan

11231698_10153752751667578_890265269025396681_o