På väg.

Jag har haft ett par prövningar den här veckan men klarat det finfint. Jag har en grym styrka inom mig nu och känner mig sjukt målmedveten att göra det som krävs för att må bra. Då menar jag på alla plan – fysiskt, psykiskt och socialt (dvs mina relationer).

Jag vet att jag kommer halka lite fram och tillbaka för så är livet. Det finns verkligen  ingen enkel genväg utan man får försöka spela med de kort man har på handen för tillfället men jag känner mig inte lika vilsen längre. Jag är på väg.

Häromdagen var jag på en middag med 6 personer. Alla runt bordet hade varit sjukskrivna för utbrändhet vid något tillfälle. Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är för samhälle vi lever i. Kan det hända att det är vi som är känsliga individer och just nu råkat hamna på en middag tillsammans? Jag tror inte att så är fallet, vi kom från olika situationer, förhållanden och olika yrkesgrupper. Men är det samhällets fel?

Nej, samhället kommer aldrig sakta ned sitt tempo. Det finns få chef och ledare som skulle be sin personal att ta det lite lugnt. Man kan såklart tycka att något borde ske med tanke på att ohälsan ökar lavinartat. Vem ska ta ansvar? Den enda som kan göra en förändring är jag som individ. Lära mig sätta gränser, dra ned på tempot och ta beslut som känns bra i magen. Sluta vara fröken duktig och jobba över eller hemifrån för att hinna med det som förväntas. Säg upp dig som projektledare i hemmet när det gäller markservicen. Ta hjälp av andra. Vila när du är trött. Tyvärr är allt för många kassa på det. Jag har varit urkass men är mycket bättre på det nu. Idag gör jag sällan saker som bär emot eller inte känns rätt.

Klockan är snart nio. Jag sitter med mitt morgonkaffe och filosoferar. När jag blir stor vill jag bo utomlands. Njuta av solen och havets vindar. Men nu är jag här och det är fint också. Idag blir det kalas för Lukas som fyller 12 år på lördag. Min fina stora lilla kille.

Skärmavbild 2016-11-29 kl. 08.40.19.png

 

Upp som en sol. Ned som en pannkaka.

Blää! Idag är jag skör igen. En sådan där dag då ingenting hjälper – jag vill bara lipa. Jag hade ont i ryggen redan på morgonen och jag märker hur väl det hänger ihop med hur jag mår. Jag önskar jag hade en strategi för att inte låta mig påverkas så mycket. Jag var på gymet i 2 timmar för att försöka komma i lite mer balans! Körde först en timme PT ryggfokus med Elias och sedan promenerade jag 60 min på löparbandet. Sprang 10 min men kände ganska snart att jag hade för ont för att fortsätta.

Förhoppningsvis kommer jag iväg på en resa till Egypten i slutet av november. Jag har hittat en billig all-inclusive resa för endast 3000 kr och väntar nu bara på att få beviljad ledighet från min chef. Jag håller tummarna! Lite sol hade varit så skönt innan jag startar igång att jobba 100 % igen. Jag hade kunnat resa varje månad om jag hade möjlighet. Det finns inget bättre enligt mig. Jo, att vara i min älskades famn hamnar högst på min lista. Men då det inte är ett alternativ kommer en resa på en andra plats.

Skärmavbild 2015-11-10 kl. 15.44.34

När livet sätts på paus.

Jag har precis kommit hem från Stockholm och SATS Awards på Berns. Det var verkligen superfint ordnat med god mat och champagne. Jag är så himla glad för Tess vann kategorin ”Årets centerkoordinator” och det finns ingen som är värd det priset så mycket som henne. Otroligt kul!

Jag hade egentligen ingen lust att åka till Stockholm eftersom jag kände mig skör men tycker att man som chef bör vara med på denna typen av event. Ett par tillfällen kände jag ”vad gör jag här?” Inte för att jag inte trivs på SATS utan för att det är så rörigt i mitt privatliv just nu. Strax efter midnatt gick jag hemåt mot hotellrummet och Tess följde med. Hon märkte att jag inte var OK så det var otroligt snällt av henne att ge mig sällskap. Vilken fantastisk vän och kollega hon är!

Idag är jag fortsatt skör. Det kommer vara så här ett tag tills saker och ting landat. Mitt liv är satt på paus känns det som. Jag har gått sönder lite. Just nu rör det ett avgörande beslut som jag själv inte direkt kan påverka så mycket och det är en vidrig känsla. Det finns ingen värre känsla än att pendla mellan hopp och förtvivlan. Börja om på nytt eller få sörja för att sedan kunna gå vidare. Jag får helt enkelt ta en dag i taget och försöka att vara lite snäll mot mig själv under tiden. Lita på processen och våga tro på tanken om att det finns en mening med allt.