Upp som en sol. Ned som en pannkaka.

Det blev inget av dejten. På lång sikt kanske det var lika bra. Denna gången blev det så här och det är ju som livet är som jag skrev sist. Upp och ned. Jag andas och landar. Försöker ha acceptans och tillit till att livet bär. Det har varit ett par tuffa dagar och då är det fint att ha vänner som gör det ljusare. Och ett löpband. Så man kan springa av sig lite ångest.

Denna veckan har jag börjat jobba heltid igen och det är skönt att vara igång i vanliga rutiner. Träningen går jättebra och jag testar ryggen med att börja springa igen. Bara korta intervaller på max 3 min löpning och promenad emellan. 30 min pass varav 12 min löpning är jag uppe i nu. Ryggen håller fint och jag har ingen smärta alls, men jag tar det försiktigt så att jag inte får ett bakslag igen. Mitt första långsiktiga mål är att kunna springa 5 km igen utan smärta. Snart är Matthew, min PT tillbaka från semestern och då ska vi ta tag i träningen igen. Det har ju blivit ett uppehåll sedan jag fick Sally men nu har jag en tjej som ska stötta mig lite. Känns skönt!

Jag har varit på min första valpkurs med Sally. Det var jättekul och gick superbra förutom att hon gjorde storartad entré genom att bajsa på mattan. Ha! ha! Massa nya dofter såklart. Vi fick träna på tre saker:

  • lyssna till sitt namn Sally
  • kontakt, avbryta nosa på min hand som var fylld med godis
  • avslappning, komma ner i varv

Det blir enklare och enklare med pälsbollen. Det enda problemet vi har nu är att få henne att gilla regnet. Hon hatar verkligen att gå ut när det regnar och det är ju ingen bra kombo när man bor i Blöteborg. I slutet av augusti, närmare bestämt på min födelsedag börjar jag också utbildningen till hundinstruktör. Ska bli så himla kul!

Vilken jävla smäll!

Idag har jag varit på jobbet och fixat det sista så att jag kan vara hemma och vila mig. Puh! Inga oklara ärenden eller obesvarade mail. Jag vet att mailboxen kommer att fyllas under dagen men nu har jag satt en autoreply på frånvaro och hänvisat till min stf på jobbet. Skönt! Jag är så tacksam och glad att jag har henne och att hon backar upp mig nu när jag behöver det.

Jag mår inte bra. Inte alls faktiskt. Livet gav mig en jävla smäll! Smärtan sköljer över mig som en våg och det är svårt att stoppa. Allt kommer nu på en och samma gång. All skit som jag så länge lagt under mattan. Inte känt efter, kört på och jobbat som ett svin. Att ge sig egen tid i tystnad och ensamhet är nödvändigt. Oftast kan jag njuta av det, men inte nu. Den här gången valde jag inte. Det bara kom över mig. Som en jäkla tsunami.

Jag promenerar. Jag har fått låna hem ett promenadband och det kommer väl till användning nu. Jag promenerar tills det lättar lite i bröstet. Det hjälper och stillar bruset inom mig. Jag känner mig som Forrest Gump. Jag går och går och går. Sedan kör jag mina rehabövningar på pilatesbollen. Ryggen behöver det.

Jag har ingen vidare matlust men måste såklart äta. Jag tror till stor del att kroppen är självläkande om vi ger den vad den behöver. Bra näring, sömn och träning. Det är precis vad jag behöver nu för att bygga upp mig igen.

Idag ringde en fin vän för att kolla läget. Jag tillåter mig att brista ut i gråt och säga att det är jäkligt tufft nu. Tack för att du finns. Det är fint att ha sådana vänner.

Jag får gråta i intervaller. När Lukas är i skolan tillåter jag mig att falla sönder och pusslar sedan ihop mig innan han kommer hem. Det är tufft att vara ledsen när man har barn. Det ger liksom inget utrymme att bryta ihop.

Jag känner mig så ensam. Jag har tusen vänner på FB men ingen som känner mitt innersta jag. Jag har själv valt det. Det handlar om tillit, att våga och orka berätta för någon annan om mina sår. Det finns egentligen bara en person som verkligen vet allt om mig – min uppväxt, mina rädslor, min oro. Någon som jag kan falla sönder framför och det gör det lite tufft nu eftersom jag inte kan söka tröst där.

Jag är oftast glad och positiv och kan vara i de härliga känslorna av att livet är vackert. Men då och då faller jag som nu. Livet går vidare. Man får inte mer smärta av vad man klarar av. Det är en tanke som hjälpt och stärkt mig många gånger.

12079210_10153751057662578_3921151239084684186_n