Acceptans.

Det har varit tuffa dagar men nu börjar jag äntligen landa. Min hjärna har gått på högvarv. Ältat tankar fram och tillbaka. Försökt se allt utifrån ett större perspektiv. Acceptera.

Jag ville komma vidare. Jag ville avsluta ett kapitel, men kunde inte riktigt. Ändå har jag läst de här sidorna om och om igen. Kanske det kan vara ok att älta lite fram och tillbaka tills jag har svaret och det känns mer självklart. Just nu vet jag inte vad jag vill.

Livet blir så mycket enklare när jag förstår att jag inte kan påverka allt och alla. Min egen mänsklighet. Jag försöker acceptera att jag är en människa bland människor med skavanker och svagheter. En människa som gör misstag, vaknar på fel sida, har otur, glömmer, inte förutser allt, får hjärnsläpp, inte har alla svaren. Jag behöver acceptera att jag inte alltid orkar vara på topp, ibland befinner jag mig under isen och det kan få vara ok.

Det är lördag och jag är ensam hemma med Sally. Jag sitter med en ansiktsmask och kollar Höstlegender på Netflix. Bara två dagar kvar, så kommer äntligen Lukas hem efter 3 veckor i Kroatien. Det blir fint.

Jag känner förhoppning inför hösten. Jag har spännande grejer på gång, både privat och jobbmässigt. Att jag dessutom har världens finaste pälsboll vid min sida gör ju inte saken sämre.

Skärmavbild 2017-08-05 kl. 20.27.13.png

När livet kommer i vägen.

Vaknade av en jobbig dröm. Förutom min lilla hundvalp så hade jag också en nyfödd bebis hemma. Hjälp så jobbigt det var att vara ensam med de två små. Jag kunde ju inte lämna bebisen hemma ensam, när jag skulle ut med hunden så det var ett jätteprojekt att ta mig ut eftersom hunden behövde ut så ofta i början. Herregud! :-) Ha! Ha! Jag tror jag har mycket tankar & funderingar i min kropp kring den här lilla valpen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm och att jag ”bara” skulle skaffa mig en hundvalp kände jag mig så lättad.

Jag har alltid tänkt att Lukas ska ha ett syskon men livet kom i vägen. Jag separerade från hans pappa tidigt, och efter det har jag inte riktigt kunnat landa i en ny familj. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Det har varit en sorg. Och det har fått ta tid. Tid att landa i det som är. Acceptans.

När jag efter Lukas pappa träffade Filip kommer jag ihåg hur bestämd jag var ”Det är ingen idé att gå in i det här om det inte är ”for life”. Jag ville känna mig säker. Trygg. Herregud, ja tänk om det vore så enkelt. Vi hade en särborelation i fem år. Vi pratade fram och tillbaka om att flytta ihop och utöka familjen med fler barn. Men vi kom aldrig till skott. I efterhand har jag funderat mycket över varför vi aldrig tog steget. Jag tror att vi båda var livrädda. Vi kom från tidigare relationer som gått i kras. Man vill inte riskera att ”misslyckas” en gång till. Det är så oerhört smärtsamt att separera. Skuld, skam och sorg blandat i en sörja. Även om jag var helt med det klara över att jag inte längre kunde dela livet tillsammans så var det så oerhört svårt & smärtsamt att ta steget och lämna Lukas pappa. Jag ville så gärna fixa det. Jag är uppväxt med att fixa saker. Man löser det helt enkelt. Den här gången kunde jag inte det, hur mycket jag än ville.

Mest ledsen har jag nog varit för att inte kunna ge Lukas ett ”riktig” familj & syskon. Det känns skört att vara ensambarn. Det är också skört att bara ha ett barn. Tiden går fort. Han fyller snart tretton år. I min värld är man mamma, pappa & barn för att kvala in till att vara en ”riktig” familj. Jag växte själv upp utan pappa och min enda önskan har alltid varit att ha en familj. Att kunna ge Lukas det jag själv inte hade.

Jag är inte ledsen över att vara singel. Jag mår bra av att bo själv och jag vill inte gå in i någon ny relation. Jag är långt ifrån där, av olika anledningar. Men jag kan ibland sakna känslan av att vara i ett sammanhang. En familj. Att ge och få. Någon som bryr sig om och någon att bry sig om. Men om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att jag någonsin kommer vilja att flytta ihop med någon igen. Jag trivs just nu väldigt bra med livet.

Jag börjar landa i att det är OK. Det gör inte lika ont längre. Jag har skänkt bort alla barnsaker. I många år sparade jag allt ifall jag skulle ha flera barn. Vi är så inpräntade att meningen med livet är att föröka sig. Barn. Men om man av olika anledningar inte kan få barn då? Eller man kanske inte har den längtan? Är livet meningslöst då?

Jag är 43 i år. Livet består av både med och motgång. Jag är tacksam för mitt liv och allt jag fått. Allt är en gåva. Lukas.

Det är verkligen inte en självklarhet att kunna få barn. Många frågor, även om de är välmenande – ”Ska du inte skaffa ett syskon till Lukas?

Skaffa? Som om man bara lade en beställning på nätet.

Jag landar i min soffa med en varm kopp kaffe. Om en månad har jag & Lukas en ny liten kompis vid vår sida. Det blev inte som jag tänkt mig men det blir fint ändå.

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 09.49.11.png

Fina möten.

Igår var jag i kyrkan. Det var en väldigt fin predikan och jag fick med mig massa tankar hem. Dagens predikan handlade om tron och hur vi ständigt växer och förändras.

Vi har inte valt vår gudsbild eller hur vi relaterar till andra människor. Den tro vi bär på är präglad av det som blev vår uppväxt. Om tron är en vandring, befinner vi oss dessutom på olika platser, eller årstider, längs vägen. Under vandringen gör livet saker med oss som ibland förändrar trons innehåll och uttryck. För somliga mer än för andra. Förändringarna är ofta synonymt med olika kriser. Vårt sätt att tänka och värdera, vårt sätt att tolka verkligheten, hamnar i gungning vid varje årstidsväxling.

”Ju mer vi växer andligen, desto fler människor älskar vi och desto färre människor gillar vi”

Smaka på den. Vi behöver alltså inte gilla varandras personligheter, fel och brister. Vi finns inte på denna jord för att gilla varandra, utan att älska varandra. Vilken befriande och härlig tanke. Finns väl inget finare än att utvecklas och växa i kärlek. Både kärleken till dig själv och andra.

När jag går till kyrkan sitter jag alltid på samma plats, längst bak och går alltid hem direkt efteråt. Efter predikan igår frågade tjejen som satt bredvid mig om jag var ny. Vi började prata lite och jag berättade att jag inte var så stark i min tro men att jag tyckte om kyrkan som plats och möjlighet till stillhet och reflektion. Hon frågade om jag ville ta en kaffe efteråt och prata lite. Vi hade en jättetrevlig stund och bytte telefonnummer. Ett väldigt fint möte. Jag tror absolut att vi kommer ses igen.

På eftermiddagen var jag och Lukas ute och cyklade och jag kände mig så där barnsligt lycklig som man kan göra när solen skiner och vinden blåser i håret. Vi stannade för en fika i Haga och småpratade med en medlem som tränar hos mig.

Livet är fullt av fina möten.

Skärmavbild 2016-09-05 kl. 07.26.41.png

Acceptans och tillit.

Om exakt 2 månader fyller jag 42 år och jag funderar på hur jag skulle vilja må och vad jag skulle vilja ha klart tills dess. Jag har en förmåga att skjuta på saker som jag inte skriver ner :-)

Just nu mår jag faktiskt väldigt bra. Det är en lyx! Jag har under en period känt mig väldigt trött men nu börjar min energi äntligen komma tillbaka. Det enda som sätter käppar i hjulen just nu är halsont & förkylning men det kommer snart vara borta.

Här är ett par saker som värker i mig…

  • nytt köksgolv
  • diskmaskin
  • att ryggen känns lite mer stabil, klarar löpning 8 km och vikt 60 kg.
  • åter i jobb

4 st görbara projekt som skulle göra mig glad om de var på plats. Köksgolv och diskmaskin är verkligen mer ”nice to have” än ”need to have” medan att må bra och en stark rygg kommer absolut på priolistan. Jag har varit slarvig och inte kört regelbunden rehab sista tiden och tyvärr känner jag att ryggen direkt blir sämre då. Jag har inte ansträngt mig sedan jag började på Scandic 15 maj och det är snart 2 månader sedan.

Lite beroende på hur min ekonomi ser ut innan jag har jobb och inkomst igen får vi se om jag vill prioritera nytt köksgolv och en diskmaskin men det hade varit nice. Det innebär ca 10.000 kr förutom kostnad för arbete så det är ju ändå en slant. Här kan jag vara så ”snål”, jag kan gladeligen lägga x antal tusenlappar på resor men när det gäller att slanta upp till varor är det inte lika kul.

Igår var jag och Lukas på Universeum. Jag älskar fjärilar. Kanske har det att göra med den transformation och pånyttfödelse som sker. På många sätt kan vi hitta oss själva i fjärilens liv. Acceptans för förändringar samt tillit att det blir till det bästa.

Skärmavbild 2016-06-26 kl. 11.21.52.png

Jag är på väg

Jag är på väg. Jag har snart kraften att genomföra en förändring i något som inte längre gynnar mig. Att stänga en dörr och gå vidare är nödvändigt om jag ska kunna ha ett fungerande liv. Mitt favoritordspråk är : ”If you brave enough to say goodbye, life will reward you with a new hello” Det är snart dags. Jag samlar den sista kraften jag behöver. Det kommer bli tufft, jag kommer att få nya dippar, lipa och vara ledsen. Men hur jag än kommer att må kommer jag aldrig igen må så dåligt som jag gjorde i november. Jag överdriver inte och förstår nu i efterhand att jag verkligen var i sorg och bearbetning.

På jobbet fungerar allt väldigt bra. Jag ligger i fas och känner mig inte särskilt stressad. Det ger mig också en bra grund att stå på. Jobbet både ger och tar mycket energi. Just nu ger det mycket mer än det tar. Jag ska dra nytta av det. Det är svårt att genomföra förändringar om du inte är mentalt rustad för det. Jag har behövt den här tiden för att bygga upp mig själv igen.

Jag känner mig lite starkare, ryggen mår bättre och det gör all skillnad i världen. Jag har tränat mycket mindre sista 2 veckorna men ändå fått in 3 pass/vecka vilket också är mitt mål. Det känns OK, jag fortsätter ändå min resa. Jag har nu gått ned 9 kg vilket är grymt bra. Jag vill gå ned ca 5 kg till ( tror jag ) Jag struntar i vad vågen visar för vikt, utan går mest på hur det känns när kläderna sitter på. Det är kul för nu börjar vänner och bekanta lägga märke till det. Det roliga är att jag tänker ”herregud vad tjock jag måste varit innan”.
9 kg är mycket och jag är ännu inte framme vid slutmålet. Att gå ned 14 kg är mycket. Jag provade en 10 kg viktväst på jobbet och jag kan inte fatta att jag gått runt och släpat på så mycket varje dag. Inte konstigt att ryggen tagit stryk. Strunt samma, jag har gjort de förändringar jag behövt och velat. Det känns otroligt bra!

I tisdags var jag på min första meditation. Jag tyckte att hon pratade så långsamt men antagligen är det jag som tänker fort. Jag behöver det och kommer fortsätta att meditera. Jag ska försöka att få in en liten stund varje kväll innan jag lägger mig.

Det är väldigt vackert ute just nu. Vi har fått en massa snö i Göteborg och jag njuter av mina promenader till och från jobbet. Idag är ledig lördag och jag ska bara vara hemma och ta det lugnt. Starta dagen långsamt med en god frukost.

Skärmavbild 2016-01-23 kl. 08.49.59

 

 

Att få lite ro och landa.

Saker och ting har varit jobbiga. Jag tar en dag i taget och lite kraft börjar så sakteligen återvända. Det har främst att göra med att jag tar hand om mig själv. Jag äter regelbundet och bra mat som ger mig den näring jag behöver och jag tränar flera gånger varje vecka. Det är verkligen som prozac. Jag har återigen hittat glädjen till träningen och nu kommer jag aldrig sluta. På dessa månader har jag hittills tappat 7,5 kg och det är såklart bara positivt för ryggen. Allt blir ju enklare när kroppen inte är så tung. Jag lade på mig lite för många trivselkilon under året med diskbråck. Ingen träning och slarvade med maten. Ingen bra kombo! Träningen har inte bara med min vikt att göra utan det är just nu det syre som gör det lite lättare att andas. Det är på löpbandet jag fyller på med energi och laddar mina batterier.

Jag har nu provat första veckan med VV matkasse och det funkar perfekt för mig! Det är precis den hjälp jag behöver för att känna mig mindre stressad i vardagen.

Jag är också väldigt taggad inför jobbet och har fått en nytändning. Skönt! Det är ett väldigt roligt jobb.

Om man ser mitt liv utifrån livshjulet så har jag ganska så bra balans, det är kärleken som halkar efter och där har jag ännu inga svar på saker och ting. Jag försöker att ta en dag i taget. Ibland känns det hanterbart och ibland rasar jag fullständigt. Jag måste våga tro på att saker kommer att ordna sig. Att det finns en mening med allt som sker.

 

28 min ren kärlek

Jag är tillbaka på jobbet med massa ny energi! Det är så härligt. Ryggen är bättre, jag är piggare och jag har den sista veckan klarat mig helt utan morfin. Nu vill jag bara bli av med de förbaskade sömntabletterna också. Jag har kunnat öka på träningsdosen och är nu uppe i 28 min löpning på raken. Vilken grym känsla! Jag körde samma upplägg 4 pass förra veckan. Med tanke på att vi kom hem sent tisdag kväll så blev det intensivt. Denna veckan har jag kört 5 min löpintervaller med 5 min promenad mellan seten.

Ni kan nog inte i er vildaste fantasi förstå vilken galet skön känsla det är att kunna springa så länge utan smärta. Att få träna och svettas! De flesta skrattar åt ett pass på 28 minuter men för mig som inte ens kunde springa 1 minut utan toksmärta är detta en jättestor seger. Under de sista månaderna har jag ökat på ett par minuter varje vecka. Jag kommer ihåg att det inte var länge sedan jag var tokglad för att jag kunde springa 8 min utan smärta. Ja, allt är verkligen relativt.

Lukas är dessvärre hemma sjuk med feber och halsont. Jag har också lite känningar i halsen men vägrar att bli sjuk nu. Det går ju bara inte. Proppar i oss kiwi och en massa andra antioxidanter. Bort med alla virus!

Helgen är på ingång, på söndag är det Lucia och jag ska försöka ha en riktigt mysig helg med Lukas. Idag när jag kom hem från jobbet mötte han mig i dörren med en varm kram och orden ”jag älskar dig”. Det finns ingen bättre känsla.

Herregud, igår kväll fick jag bara en feeling att jag skulle kolla vem som öppnade gymet idag. Upptäckte till min stora förskräckelse att jag missat att schemalägga någon på öppningspasset. Det var helt enkelt bara att pallra sig upp kl 04:45 imorse och öppna gymet. Vilken himla tur att jag såg det igår kväll så inte våra stackars medlemmar hade stått där idag och inte kunnat komma in på centret. Nu är det ordning på torpet igen. Jag har dubbelkollat alla skift denna månaden så det känns tryggt.

Nu ska jag titta lite film och sedan släcka lampan. Over and out.