Nu räcker det.

Det har varit tuffa dagar sedan Gudrun plötsligt gick bort. Jag har slarvat med både kost och sömn. Kroppen har känts blytung och ryggen har varit katastrof. Jag trivs inte med mig själv när jag inte tar hand om mig. Jag behöver äta någorlunda bra, röra på mig och få min sömn för att orka.

Igår bestämde jag mig därför att gå med i Viktväktarna. Jag trivs inte med min kropp längre och jag har lagt på mig mer än ett par trivselkilon :-) Jag och Johan har ätit ute på restaurang varje vecka sedan i somras och det håller inte. Han har ju ett tungt jobb som snickare så han kan ju äta vad som helst men jag börjar mer likna barbamamma. Skämt å sido! Faktum är att det inte är utseendet som är problemet för mig utan det är hur jag KÄNNER mig. Jag känner mig inte stark och spänstig när jag bär på onödiga extrakilon.

Jag vet exakt vad jag behöver äta för att må bra, men problemet är att jag inte gör det. Jag hoppar ofta att äta lunch och middag för att sedan trycka i mig mackor på kvällen när jag kommer hem. Jag behöver någon som har ”koll på mig” och eftersom jag kommer gå på möten varje vecka blir jag liksom tvungen att skärpa till mig. Jag är en tävlingsmänniska så det blir svårare att fuska när jag måste ”visa upp ett resultat” Jag vill   ju inte gå dit utan att ha gjort min läxa under veckan.

Jag har tagit ett 3 månaders medlemskap till att börja med. Målet är att gå ned 10 kg på sikt. Äta mindre socker. Äta regelbundet. Äta mer vegetariskt. Jag kommer inte ha några förbud men däremot äta mer medvetet. Jag tänker långsiktigt och behöver inga snabba förändringar. Om jag bara tappar 0,3 kg varje vecka är det 15 kg på ett år. Så gott folk nu behöver jag ert stöd och pepp för att hålla mig på banan :-)

Ett tecken på att jag inte trivs med mig själv är att jag inte skulle vara bekväm i en bikinbild men det kanske kommer nästa sommar då :-) Här får ni mitt fejs istället.

Skärmavbild 2018-11-21 kl. 07.04.32

Helgen var fin. Jag var hos Johan i Kungälv och passade på att kratta löv i det härliga höstvädret. Till min hjälp hade jag finaste hjälpredan.

Skärmavbild 2018-11-21 kl. 07.04.43

Skärmavbild 2018-11-21 kl. 07.15.06.png

Kärlek. Ett aktivt val.

Jag läste ett bra blogginlägg av en relationscoach och det var verkligen huvudet på spiken. Jag har tänkt på just det här uttrycket ganska mycket och jag är så trött på kommentaren eller att vara i känslan av ”Vi kan väl ta det som det kommer”.
Skulle du säga till ditt barn som vill att du följer med och tittar på hennes/hans fritidsaktivitet: ”Vi kan väl se? Vi tar det som det kommer.” Eller en familjemedlem/vän som är sjuk och inlagd på sjukhus: ”Jag ska försöka komma förbi och hälsa på.

När någonting är viktigt så försöker vi inte. Vi ser till att göra det! Det är ingen skillnad när det kommer till kärleksrelationer – vi prioriterar och gör allt för att den andra personen ska kunna känna: ”Jag är speciell! Jag är älskad”

”Vi kan väl ta det som det kommer?” Meningen kommer från den som inte tillräckligt intresserad, inte har sorterat och läkt såren eller inte kan/vill göra åtagande. När vi är någons väntan på att ”någonting bättre kanske korsar min väg”, så sabbar det självförtroendet. Det gör något med vårt mående och vi går i en väntan på att bli prioriterade.

Jag skriver detta just nu för i både tidigare relationer och i vänskap har jag ibland inte känt mig som ett förstahandsval. Jag vill inte vara ett ”projekt” på vägen, någons ångestmedicin, tidsfördriv, eller sällskap om inget annat dyker upp etc. Jag behöver därför bli bättre på att säga ifrån, sätta gränser och be människor att inte slaska bort min tid.

Jag låter sur och bitter. Det är jag inte. Jag mår hur bra som helst och just det vill jag fortsätta med. Men det finns så många fina människor i min omgivning som jag nu känner att jag inte riktigt har tid att träffa, pga att jag lägger min tid på andra människor som ändå inte riktigt bryr sig. Alla behöver rensa bland sina relationer då och då, det är bara nyttigt!

Förresten har jag varit på en dejt. Jag är intresserad men vi får väl se vad som händer framöver. Men blir det en relation med temat ovan ”vi kan väl ta det som det kommer” så kommer jag inte att gå vidare. Då är det tack och hej – leverpastej.

Skärmavbild 2018-02-01 kl. 11.24.33.png