Så stannade tiden ett slag

Sista veckorna har varit bland de värsta i mitt liv. Från full kontroll till noll kontroll. Allt började med ett virus, Covid 19. I början trodde jag inte att det skulle ha så stor påverkan på mig eller på samhället men nu sitter vi här och hela världen befinner sig i karantän. Helt ofattbart. Verksamheter som går omkull, i konkurs, personal som lämnas i kaos.

På mitt jobb har jag varit tvingad att korttidspermitterat alla anställa, vilket i praktiken innebär att alla anställda jobbar 40 % (16 tim)  och får betalt för 92,5 %. Det suger. Vissa kanske tycker det är superhärligt att vara ledig och ha betalt men för mig som driver klubben känns det som ett slag i magen. Jag är glad och tacksam för varje dag det inte blir en lockdown i Sverige. Jag vet inte hur länge vi skulle klara oss då. Men jag är hoppfull. Jag ska kämpa in i det sista.

Personalen är magiska. Stöttar, peppar och förstår. Ibland vill jag bara sätta mig ned och lipa. Det har jag också gjort. Jag har gråtit massor. Jag har mått skit, haft fruktansvärt ont i nacken (förmodligen pga läget och all stress det medfört). Jag har nu haft ont i nacken snart 2 veckor vilket inte känns som en vanlig nackspärr :-(

Jag har försökt vara ledig i helgen och vila från telefon, dator och pandemi. Istället har jag varit ute i trädgården och gjort vårfint. Så underbart att få stoppa händerna i jorden. Det är verkligen läkande.

Skärmavbild 2020-04-06 kl. 07.42.29

Skärmavbild 2020-04-06 kl. 07.42.17

Jag läste en så oerhört vacker text av Micke Gunnarsson, och jag kan bara instämma och hålla med.

”Coronaviruset angriper våra lungor och kanske det är ett tecken på att vi ska ta vara på vår andning mera. Att vi verkligen kommer i kontakt med vårt inre för att sluta den nödvändiga fred som finns där. Och när detta sker kommer detta också visa sig i det yttre. Just nu skulle man kunna säga att planeten får lov att genom viruset ta sitt extra nödvändiga andetag och läka. Vår Moder Jord, platsen vi får lov att så vackert låna, ber oss om att andas just nu. Att finna frid. Fram tills nu har vi drivit oss själva i en slags inre panik och rädsla. Detta har sedan resulterat i en stressad värld där vi inte längre är medvetna. Utan snarare kopplat loss oss allt mer från varandra och vår planet. Jag tror det är dags att vi alla försöker hitta hem igen. Att ställa oss frågor som ”Vem är jag?”, ”Varför är jag här?” ”och vad betyder ordet LIV för mig?”

Det finns en planet och ett liv som längtar efter oss. Den nya versionen av människan. Den som inte längre behöver styras utifrån sitt ego, rädsla, makt, dömande, begär, våld och en tro på yttre lycka, utan snarare en människa som som börjar med lyckan inifrån och där kärlek, medmänsklighet, solidaritet, sårbarehet, ödmjukhet, lust, lek och enhet är en självklarhet. Där vi förstår på djupet att vi hör ihop. Där mitt andetag är ditt. Där naturen , djuren och vi människor vill varandras rätt till liv och varande.  Kanske för första gången tar hela vår planet en välbehövlig paus. Kanske är det nu den nya människan håller på och födas. Det är upp till mig och dig att välja att tro på detta och utifrån det också vilja vara den människan. Att vi sakta börjar välja att vara den människan inom oss. Och det börjar redan idag. Här och nu.”

Min resa har redan börjat. Det gjorde den för många år sedan och det sista året har jag känt ett ännu större behov att leva på ett annat sätt. I samklang med naturen, i kärlek till vår planet och allt vad det innebär. Innan jul förra året bestämde jag mig för att börja äta växtbaserat – det är ett aktivt val som ligger helt i linje med mina värderingar om att leva mer i samklang med Moder Jord.

Jag vet inte hur du lever ditt liv eller om du har en längtan efter att leva på ett annat sätt. Men isåfall är tiden inne nu. Det är dags att göra det du längtar efter.

Mindset reset dag 1

Jag mår inte alls bra just nu. Ligger nedbäddad i sängen hemma i Kungälv. Vaknade inatt av fruktansvärda smärtor kring njurarna. Jag har uppsökt läkare som misstänker att det kan vara lungsäcksinflammation eller njursten. Jag har nu tagit smärtstillande och ska avvakta tills imorgon för att isåfall ta prover och ultraljud om smärtan inte försvinner.

Åh. Jag hinner inte vara sjuk nu. Jag har svinmycket inför flytten och känner mig stressad av att få det klart. Men just nu kan jag inte fortsätta att packa för det smärtar bara jag rör mig. Suck.

En av mina stora förebilder är Mel Robbins. Just nu har hon ett 35 dagars kostnadsfri utmaning Mindset Reset. Varje dag får man ett mail och en ny video. Jag hänger på så får vi se hur det utvecklar sig.

Dag 1. Utvärdera 2018. 

Skärmavbild 2018-12-28 kl. 15.34.10.png

 

Vi ses i Nangijala.

Idag är det begravning för Gudrun. Jag hatar verkligen begravningar. Alla mina jobbiga känslor triggas igång och jag mår verkligen vidrigt. Jag kommer sitta bredvid Mats och även om min ångest triggades igång redan igår så behöver jag idag försöka vara stark och stötta Mats i hans sorg.

Skärmavbild 2018-11-30 kl. 08.54.43.png

Jag vet att hon finns kvar hos oss men det känns ändå tungt.

Du är som solen, månen och stjärnorna – alltid med oss. Vi ses i Nangijala.

Nu räcker det.

Det har varit tuffa dagar sedan Gudrun plötsligt gick bort. Jag har slarvat med både kost och sömn. Kroppen har känts blytung och ryggen har varit katastrof. Jag trivs inte med mig själv när jag inte tar hand om mig. Jag behöver äta någorlunda bra, röra på mig och få min sömn för att orka.

Igår bestämde jag mig därför att gå med i Viktväktarna. Jag trivs inte med min kropp längre och jag har lagt på mig mer än ett par trivselkilon :-) Jag och Johan har ätit ute på restaurang varje vecka sedan i somras och det håller inte. Han har ju ett tungt jobb som snickare så han kan ju äta vad som helst men jag börjar mer likna barbamamma. Skämt å sido! Faktum är att det inte är utseendet som är problemet för mig utan det är hur jag KÄNNER mig. Jag känner mig inte stark och spänstig när jag bär på onödiga extrakilon.

Jag vet exakt vad jag behöver äta för att må bra, men problemet är att jag inte gör det. Jag hoppar ofta att äta lunch och middag för att sedan trycka i mig mackor på kvällen när jag kommer hem. Jag behöver någon som har ”koll på mig” och eftersom jag kommer gå på möten varje vecka blir jag liksom tvungen att skärpa till mig. Jag är en tävlingsmänniska så det blir svårare att fuska när jag måste ”visa upp ett resultat” Jag vill   ju inte gå dit utan att ha gjort min läxa under veckan.

Jag har tagit ett 3 månaders medlemskap till att börja med. Målet är att gå ned 10 kg på sikt. Äta mindre socker. Äta regelbundet. Äta mer vegetariskt. Jag kommer inte ha några förbud men däremot äta mer medvetet. Jag tänker långsiktigt och behöver inga snabba förändringar. Om jag bara tappar 0,3 kg varje vecka är det 15 kg på ett år. Så gott folk nu behöver jag ert stöd och pepp för att hålla mig på banan :-)

Ett tecken på att jag inte trivs med mig själv är att jag inte skulle vara bekväm i en bikinbild men det kanske kommer nästa sommar då :-) Här får ni mitt fejs istället.

Skärmavbild 2018-11-21 kl. 07.04.32

Helgen var fin. Jag var hos Johan i Kungälv och passade på att kratta löv i det härliga höstvädret. Till min hjälp hade jag finaste hjälpredan.

Skärmavbild 2018-11-21 kl. 07.04.43

Skärmavbild 2018-11-21 kl. 07.15.06.png

Alla ska vi förlora någon vi älskar.

Att förlora någon är det vidrigaste som finns. Hur tröstar man den som förlorat sin själs älskade? Alla ord så futtiga. Förra veckan förändrades plötsligt allt. Men ändå så ska livet snurra på precis som vanligt. Jobb. Disk. Tvätt. Mat. Inget blir viktigt längre när livet ställs på sin spets. Sorgen är kärlekens pris ❤️

Istället för en helt vanligt hundpromenad med fint sällskap förvandlades onsdagen 31 oktober till kaos och jag fick ta mig i taxi till akuten. De närmaste dagarna har varit kaos. Döden kan man aldrig förbereda sig på. Jag känner att ett tungt ansvar vilar på mina axlar. Jag är hans närmaste vän. Det finns inga syskon, barn eller föräldrar som kan hjälpa till. Jag försöker dela hans smärta och sorg. Underlätta. Hjälpa med det jag kan.

Skärmavbild 2018-11-11 kl. 11.58.02.png

Skärmavbild 2018-11-11 kl. 11.54.49

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag. Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det sorglöst. Utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.


Dagarna har gått. Det praktiska har fått ta vid. Kyrkan är bokad. Kistan är vald. Prästen är informerad.

På hemmaplan har jag givit M all hjälp han behövt med det praktiska så som städ och annat. I allt detta sorterar vi också ut. Det är tufft att rensa ut en annan människa ur sitt liv. Försöka gå vidare.

Jag har också fått en bil, vilket verkligen underlättar mitt liv nu när jag flyttar till Kungälv. De hade två bilar i familjen och nu behövs ju bara en så jag fick en av dem. Helt otroligt generöst. Det är en liten minibil – en toyota IQ men det funkar perfekt för mig till att börja med. Den är i superfint skick och bara gått runt 5000 mil. Med en så liten bil är det inga problem att hitta parkering i stan, vilket annars kan vara en mardröm.

Skärmavbild 2018-11-11 kl. 12.12.25.png

Ta hand om varandra. Säg till dina nära & kära hur mycket du älskar dem. Det enda vi har är nu. Imorgon vet vi inget om.

Upp som en sol. Ned som en pannkaka.

Det blev inget av dejten. På lång sikt kanske det var lika bra. Denna gången blev det så här och det är ju som livet är som jag skrev sist. Upp och ned. Jag andas och landar. Försöker ha acceptans och tillit till att livet bär. Det har varit ett par tuffa dagar och då är det fint att ha vänner som gör det ljusare. Och ett löpband. Så man kan springa av sig lite ångest.

Denna veckan har jag börjat jobba heltid igen och det är skönt att vara igång i vanliga rutiner. Träningen går jättebra och jag testar ryggen med att börja springa igen. Bara korta intervaller på max 3 min löpning och promenad emellan. 30 min pass varav 12 min löpning är jag uppe i nu. Ryggen håller fint och jag har ingen smärta alls, men jag tar det försiktigt så att jag inte får ett bakslag igen. Mitt första långsiktiga mål är att kunna springa 5 km igen utan smärta. Snart är Matthew, min PT tillbaka från semestern och då ska vi ta tag i träningen igen. Det har ju blivit ett uppehåll sedan jag fick Sally men nu har jag en tjej som ska stötta mig lite. Känns skönt!

Jag har varit på min första valpkurs med Sally. Det var jättekul och gick superbra förutom att hon gjorde storartad entré genom att bajsa på mattan. Ha! ha! Massa nya dofter såklart. Vi fick träna på tre saker:

  • lyssna till sitt namn Sally
  • kontakt, avbryta nosa på min hand som var fylld med godis
  • avslappning, komma ner i varv

Det blir enklare och enklare med pälsbollen. Det enda problemet vi har nu är att få henne att gilla regnet. Hon hatar verkligen att gå ut när det regnar och det är ju ingen bra kombo när man bor i Blöteborg. I slutet av augusti, närmare bestämt på min födelsedag börjar jag också utbildningen till hundinstruktör. Ska bli så himla kul!

Saknaden är kärlekens pris

Dörren stängdes igen. Idag åker du till Kroatien i tre veckor med din pappa. Jag vet att du kommer att ha det toppen men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ledsen. Försöker hålla tårarna tillbaka men det går inte. När du gått sätter jag mig i soffan och fulgrinar som ett litet barn. Jag måste lätta på trycket. Lukas, det gör ont att skiljas från dig. Jag vänjer mig aldrig. Sorgen och längtan är kärlekens pris.

Vi har varit borta från varandra så länge flera gånger nu. Jag vet inte vad det är som gör så ont egentligen. Vetskapen om att jag inte alltid kan vara med dig. Att på ett år faktiskt bara ha dig halva tiden? Jag börjar redan tänka på julafton. Känner ångest. I år ska du vara hos pappa. Vartannat år har vi kommit överens om. Det suger.

Jag lägger mig med pälsbollen i sängen och borrar in mitt ansikte i hennes lurviga päls, känner hennes ljuvliga doft och stillar mig. Jag är glad att jag har Sally.

Skärmavbild 2017-07-16 kl. 13.51.01.png

Det har regnat hela dagen. Det blir en stilla dag inomhus. Ett par tända ljus, en film och resterna från gårdagens lasagne. Imorgon är en ny dag. Då kommer det att kännas lite lättare, det är alltid värst första dagen.

Att bryta negativa vanor & mönster

Jag njuter av mina dagar med Sally. Jag jobbar också lite varje vecka och det passar mig perfekt. Vi har hittat våra rutiner nu och hon behöver inte längre ut och kissa på natten vid 03 tiden, så otroligt skönt! Hon väcker mig mellan 05.00-06.00 och sedan somnar vi om till 08.00. Det är hur lugnt som helst och jag känner mig mycket mer utvilad. Den värsta förlossningspsykosen är över :-) Hon har fått sin första vaccination och kan nu också hälsa på andra hundar så promenaderna blir ju lite roligare.

I mitt privatliv är det nu lugnt och skönt. Jag har tagit paus från en person som jag tycker mycket om men där relationen tyvärr tar alldeles för mycket energi. Vi har känt varandra i mer än 15 år men om vi kommer varandra för nära hamnar vi ofta i någon form av konflikt och det är inte värt det.

Jag tycker ju att det är intressant med människor och att vi är olika. Jag funkar i stort sett med alla människor och är väldigt sällan i konflikter, men vi två är verkligen som eld och bensin. Jag anser att ger mycket tillbaka men det är som om den känslomässiga ”näringen” aldrig blir tillräcklig för personen ifråga. Jag skulle kunna älska honom till döds men det hade ändå inte varit tillräckligt.

Att umgås för nära med den här personen är som en känslomässig berg- och dalbana där jag ena stunden känner mig accepterad och älskad, för att i nästa stund slås av förvirring och osäkerhet. Nedan är några tecken på att det är en osund relation. Den här personen är fantastiskt och har massor av sidor som jag uppskattar och älskar men just nu tar det helt klart mer än det ger. Jag är också medveten om att vi är två personer och att jag såklart också bidrar med mitt in i relationen. Oavsett så brukar jag reflektera över min del i det hela, men i detta fallet så kommer vi inte framåt.

Skärmavbild 2017-07-13 kl. 11.55.30.png

Jag får se om vi kan hitta en vänskap som fungerar framöver men just nu mår vi nog båda bäst av att få lite distans. Det har fungerat fint i alla år innan men den senaste tiden har vi umgåtts mer intensivt och det när vi kommer för nära som vi hamnar i konflikt.

Det har varit en sorg för mig. Vi har verkligen försökt men båda inser att det inte funkar. Det är ledsamt att bryta upp med personer som man älskar men när ingen av oss mår bra i det så är det ju bara dumt att hänga kvar. Jag har svårt att se att det skulle kunna se annorlunda ut, i alla fall som det ser ut just nu. Jag vill därför fokusera på att skapa ett gott liv för mig. Jag har Sally, ett roligt jobb, en underbar son och andra fina vänner. Det räcker och blir över.

Ikväll ska jag i alla fall träffa några vänner som alltid ger mycket energi – Lisa och Thomas. Det är underbart väder ute, så förmodligen blir det picnic utomhus.

En annan kul grej är att jag ska utbilda mig till hundinstruktör på Hundens Hus! Det är inte för att jag vill jobba som det, utan jag gör det helt för min egen skull. Jag vill lära mig så mycket jag bara kan om hundar och skapa en fin relation mellan mig och Sally. Jag är helt övertygad om att det är vi ägare som till största delen formar våra hundar (även om de såklart har sina egna egenskaper) så kan vi påverka dem i både positiv och negativ riktning. Jag har ju haft hund tidigare, läst en hel del och gått valpkurs men jag vill lära mig ännu mer.

Med tanke på att jag skaffat mig en kompis som jag kanske ska ha 15 år framöver, tycker jag att det är väl investerad tid och pengar. Utbildningen sträcker sig över ett år och är en helg i månaden, lördag & söndag 09-17 så det är verkligen en gedigen utbildning.

I utbildningen ingår etologi, hundens språk och beteende, raskunskap, metodik, inlärningspsykologi; klassisk och operant inlärning, klickerträning, valpens träning och inomhusträning, aktivering, stress, hundens behov, mat, hälsovård, lugnande massage, sjukdomar hos hund, pedagogik & psykologi mm.

Det är både teoretisk och praktisk genomgång av övningar; lek, relation, kontakt- & koncentrationsövningar, koppelträning, passivitet, hantering, hälsa fint, sitt, ligg, stå, stanna kvar, inkallning, förbudsträning, stanna på avstånd etc

Det ska bli så kul! Utbildningen startar 26/8 – på min födelsedag :-) Det är perfekt att börja nu när Sally är valp också så kommer jag ju få med mig en massa kunskap från början.

När det gör ont.

Lördag morgon och jag vaknar ensam som jag så många gånger gjort. Igår var jag på champagne-afterwork på Royal Bachelor Club och när jag kom hem kände jag mig lite nedstämd även om vi hade en fantastiskt trevlig kväll. Jag har mycket som pågår inom mig just nu, men mina tankar går också till allt hemskt som pågår i världen utanför mig. Jag tänker på terrordådet som drabbade Stockholm igår. Hur oskyldiga människor förlorar sitt liv.

Känslan när jag vaknade i morse var tomhet. Jag skulle behöva känna trygghet och närhet. Bara få landa mjukt i någons varsamma famn. Inte hos vem som helst ( det är ju lätt att lösa ) Nej, jag menar på riktigt känna mig trygg.

Vad är min lösning på problemet? Första tankarna som dyker upp? Jag ringer en vän. Hon svarar inte. Jag börjar googla på nätet och tänker att jag kanske ska köpa de där hörlurarna jag så länge velat ha. Shopping. Det är så sjukt tragiskt men sant. Det är första impulsen som kommer upp i mig när jag känner mig nere. Dämpa min ångest med att köpa något. Denna gången hade jag spanat in ett par hörlurar för 2700 kr. Jag har ju köpstopp så jag kommer inte köpa något. Jag är också medveten om att mitt behov av att shoppa just nu bara handlar om ersättning och tröst. Men det är intressant. Jag blir mer och mer medveten om mitt motiv till varför jag agerar som jag gör. Jag behöver inga nya hörlurar. Jag behöver en kram.

Skärmavbild 2017-04-08 kl. 12.19.00.png

Jag längtar efter min vovve. Det kommer bli min bästa kompis och med en hund kan man alltid hitta på en massa skoj. Jag har varit i kontakt med uppfödaren så att jag ska få vara med och välja tidigt. Jag hoppas på en fin liten tik. Det är dyrt med hund. Bara hunden kostar 16.000 kr och sedan tillkommer ju en massa andra kostnader som försäkring, vaccinationer, mat, hundpassning osv. Apropå hundpassning och alla jäkla kommentarer från folk som själva aldrig haft hund. ”Ska du verkligen skaffa dig en hund?” ”Du som reser så mycket, nu är det slut på det roliga” Sedan kommer den värsta kommentaren…

Idioten – ”Jag tycker inte man ska skaffa hund om den måste vara på dagis”
Jag – ”Okej, Har du barn?”
Idioten – ”Ja, det vet du väl”
Jag -”Jag tycker inte man ska skaffa barn om de är tvungna att vara på dagis”

Det är ju precis samma sak. Ja, jag älskar att resa och det blir ett par veckor om året. Då kommer jag såklart inte kunna ha min hund. Men då får jag lösa en hundvakt. Vad är problemet? Som om jag vore världens sämsta människa. Herregud, som separerad missar man ett halvår med sitt barn om man har delad vårnad! Sex månader om året får jag inte vara med Lukas. Om jag inte är med min hund ett par veckor varje år så tror jag att den klarar det. Nej, jag är himla trött på att andra människor ska tala om för mig hur JAG ska leva mitt liv.

Har de ingen jävla tvätt att ta hand om?

PMS, PMDD och jag vill bara dö.

Idag vaknade jag så himla ledsen och skör. En flodvåg av sorg kommer över mig. Jag toklipar och blir så där ful som bara jag kan bli när jag lipar – svullen och röd i hela fejset. Jag har värsta PMS:en från hell och livet känns bara grått och meningslöst. En gång i månaden i samband med mens har jag 2 dagar då världen rasar samman :-)

Jag tror inte att det kan räknas som PMS eftersom det brukar komma dagarna innan mens. För mig är det oftast i samband med mens och nu har jag googlat lite. PMDD står för premenstrual dysphoric disorder och är då en värre variant av PMS. Om PMS är en förkylning kan vi likna PMDD som en lunginflammation. Det är förmodligen vad jag lider av. Jag skriver lider för det begränsar mig verkligen.

Det är de dagarna jag får ångest, grubblar över livet, känner mig vilsen, ensam och misslyckad. Det är de dagarna som fuckar upp för mig och jag fullständigt går sönder. När jag haft en relation så har det varit bråk och jag har lämnat relationen. En gång i månaden. Herregud.

Jag kan inte ta några vettiga beslut eller sortera mina tankar. Jag vill bara krypa ned i sängen. Det är de dagarna som jag jämför mig med alla andra som är så himla lyckliga. Vänner som blir gravida, gifter sig, skaffar villa, volvo och vovve. Och här sitter jag, snart 43 år utan att få ordning på livet.

Sanningen är att jag har det precis hur bra som helst. Det har jag förmågan att känna månadens övriga 29 dagar. Jag bor i en 150 kvm vacker sekelskiftesvåning i centrala Göteborg, jag har precis fått mitt drömjobb, pengar på kontot, jag har möjlighet att resa flera gånger per år, jag har världens finaste son och kärleksfulla vänner som ställer upp. Det finns verkligen inget att lipa över. Men idag känner jag mig skör och ledsen.

Samma visa varje månad. Får påminna mig själv om – ”just ja, det är mens nu.” Jag försöker tillåta mig att må som jag mår. Idag tog jag ledigt från jobbet och stannade hemma. Oftast biter jag ihop men idag orkade jag inte. Skulle bara jobbat 5 timmar men får jobba igen dem nästa vecka när jag har mer energi. Jag försöker acceptera tankarna och tillåta mig själv att ligga i sängen med en kopp kaffe och ta det lugnt. Men det här måste få ett stopp. Inte ska det vara meningen att må så här en gång i månaden? Jag måste kolla upp vad det finns för medicin för PMDD för jag förstår att det är hormonellt och kemiskt. Jag vet inte hur man kan påverka det men om en liten stund ska jag samla lite kraft, ställa mig på bandet och frigöra lite endorfiner och serotonin. Det gör ju i alla fall inte saken värre.

Skärmavbild 2017-02-17 kl. 11.55.29.png