När livet kommer i vägen.

Vaknade av en jobbig dröm. Förutom min lilla hundvalp så hade jag också en nyfödd bebis hemma. Hjälp så jobbigt det var att vara ensam med de två små. Jag kunde ju inte lämna bebisen hemma ensam, när jag skulle ut med hunden så det var ett jätteprojekt att ta mig ut eftersom hunden behövde ut så ofta i början. Herregud! :-) Ha! Ha! Jag tror jag har mycket tankar & funderingar i min kropp kring den här lilla valpen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm och att jag ”bara” skulle skaffa mig en hundvalp kände jag mig så lättad.

Jag har alltid tänkt att Lukas ska ha ett syskon men livet kom i vägen. Jag separerade från hans pappa tidigt, och efter det har jag inte riktigt kunnat landa i en ny familj. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Det har varit en sorg. Och det har fått ta tid. Tid att landa i det som är. Acceptans.

När jag efter Lukas pappa träffade Filip kommer jag ihåg hur bestämd jag var ”Det är ingen idé att gå in i det här om det inte är ”for life”. Jag ville känna mig säker. Trygg. Herregud, ja tänk om det vore så enkelt. Vi hade en särborelation i fem år. Vi pratade fram och tillbaka om att flytta ihop och utöka familjen med fler barn. Men vi kom aldrig till skott. I efterhand har jag funderat mycket över varför vi aldrig tog steget. Jag tror att vi båda var livrädda. Vi kom från tidigare relationer som gått i kras. Man vill inte riskera att ”misslyckas” en gång till. Det är så oerhört smärtsamt att separera. Skuld, skam och sorg blandat i en sörja. Även om jag var helt med det klara över att jag inte längre kunde dela livet tillsammans så var det så oerhört svårt & smärtsamt att ta steget och lämna Lukas pappa. Jag ville så gärna fixa det. Jag är uppväxt med att fixa saker. Man löser det helt enkelt. Den här gången kunde jag inte det, hur mycket jag än ville.

Mest ledsen har jag nog varit för att inte kunna ge Lukas ett ”riktig” familj & syskon. Det känns skört att vara ensambarn. Det är också skört att bara ha ett barn. Tiden går fort. Han fyller snart tretton år. I min värld är man mamma, pappa & barn för att kvala in till att vara en ”riktig” familj. Jag växte själv upp utan pappa och min enda önskan har alltid varit att ha en familj. Att kunna ge Lukas det jag själv inte hade.

Jag är inte ledsen över att vara singel. Jag mår bra av att bo själv och jag vill inte gå in i någon ny relation. Jag är långt ifrån där, av olika anledningar. Men jag kan ibland sakna känslan av att vara i ett sammanhang. En familj. Att ge och få. Någon som bryr sig om och någon att bry sig om. Men om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att jag någonsin kommer vilja att flytta ihop med någon igen. Jag trivs just nu väldigt bra med livet.

Jag börjar landa i att det är OK. Det gör inte lika ont längre. Jag har skänkt bort alla barnsaker. I många år sparade jag allt ifall jag skulle ha flera barn. Vi är så inpräntade att meningen med livet är att föröka sig. Barn. Men om man av olika anledningar inte kan få barn då? Eller man kanske inte har den längtan? Är livet meningslöst då?

Jag är 43 i år. Livet består av både med och motgång. Jag är tacksam för mitt liv och allt jag fått. Allt är en gåva. Lukas.

Det är verkligen inte en självklarhet att kunna få barn. Många frågor, även om de är välmenande – ”Ska du inte skaffa ett syskon till Lukas?

Skaffa? Som om man bara lade en beställning på nätet.

Jag landar i min soffa med en varm kopp kaffe. Om en månad har jag & Lukas en ny liten kompis vid vår sida. Det blev inte som jag tänkt mig men det blir fint ändå.

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 09.49.11.png

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s