Det är inte omöjligt. Det är inte för sent.

Överallt där jag möter människor ser jag en längtan efter verkliga möten och efter att leva livet en aning mer i sanning, mod och känna sig mer hel. Vårt samhälle känns ganska så trasigt just nu.

Jag är övertygad om att våra liv behöver riktning och mening. Jag tror också att själens läkande krafter vaknar när vi möts på riktigt och satsar våra liv på att göra något viktigt. I ett liv som levs inifrån och ut, istället för utifrån och in.

Jag vet inte om man någonsin kan bli helt hel i det här livet. Men jag vet att man kan bli mer hel. Och vi kan dag för dag, våga gå emot våra rädslor och leva modigare. Jag tror inte man kan undgå sorg och smärta på den resan, men jag vet att människan har läkande krafter inom sig. Och mer styrka än hon tror.

Det finns inga snabba lösningar eller metoder. Jag tror på uthållighet och ett steg i taget, en dag i taget. Att leva i sanning är inte att bli perfekt. Det är att leva sitt operfekta liv så gott man kan. Det är att ta sin längtan på allvar. Det är att ge sitt väsen en plats och uppgift i världen. Att förankra sitt eget djup och sin egen historia och försöka förverkliga sina drömmar.

Hur kan jag funka, när jag inte gör det och vad kan jag göra åt det

Jag tänker hur min uppväxt påverkat mig. Jag försöker förstå och skapa mig en bild kring mina vanor, mönster och värderingar. Jag funderar kring människans behov & drivkrafter. Maslows behovstrappa kan ge en del svar. Vi har ju fysiologiska/kroppsliga behov, trygghetsbehov, sociala behov, utvecklingsbehov och behov av självförverkligande.

Första steget: Fysiologiska behov

Fysiologiska behov är kopplade till vad en människa behöver för att överleva: luft, vatten, vila och något att äta. Men vi behöver inte bara mat, vatten, kläder och värme. Vi stiger in i den här världen med en hjärtelängtan: inställda på att möta och bli mötta. Varenda cell i kroppen trånar efter att bli hållen och buren. Vi förstår inga ord, men våra öron känner igen mammas röst redan i magen. Vi är förprogrammerade att ta emot hennes nynnande som säger att vi är väntade och välkomna. Vi föds skyddslösa och hjälplösa. Men inte behovslösa. Därför är vi i livets början och i många år framöver beroende av någon annan som ser och förstår vad vi behöver. När mitt behov lindas in i omsorg, laddas med kärlek lär jag mig vad jag behöver för att livet ska kännas gott. Genom tusentals repetitioner av omsorg lagras minnen och laddas min varelse med självkänsla. Så sårbart är vi funtade att någon annan måste tycka om min kropp för att jag själv ska göra det. För att jag ska vilja bo i den. Leva i den. Känna mig levande i den.

Basala behov som missas är olycka på cellnivå och kan vara svårt för oss att senare i livet ta väl hand om oss. Hur man blivit hållen och buren tidigt i livet avgör vad som håller och bär senare i livet. Det tog lång tid för mig att landa i och acceptera.

Andra steget: Trygghet

Alla människor behöver någon form av trygghet. Vi behöver en plats där vi kan andas, vila och återhämta oss i lugn och ro. Vi behöver en sådan plats i det yttre, men vi behöver också ett sådant tillstånd i vårt inre. Trygghet gör människan fri att vara sig själv, i sig själv och med sig själv.

Med hjälp av rutiner, ramar, ritualer och regler blir världen mer förutsägbar och hanterbar. Barnet lär sig vad det får och inte får. Trygghet öppnar vägen för spontanitet. Spontanitet utan trygghet skapar kaos. Om världen ska bli begriplig, får den vuxne inte vara allt för obegriplig. Det ger oss mening och sammanhang. Frihet utan trygghet kan göra människan vilsen. Själen vill utforska och begrunda. Den vill ta form i det yttre som kärlek, konst och kreativitet. Själens trygghet är tilliten till att den får finnas på allvar och hitta sin plats.

Tredje steget: Sociala behov

Det är behoven av kontakt, kärlek, vänskap och gemenskap. Det är tillsammans som vi blir till, växer och utvecklas. Jag behöver vara i kontakt med andra. men jag behöver också tid att vara för mig själv. Med mig själv.

Tillit är att inte veta, men tro och hoppas. Att ge sig ut i det okända och osäkra. Tillit är modet att våga det jag inte törs och tro att det ska gå vägen ändå.

Fjärde steget: Utveckling & uppskattning.

Det fjärde steget handlar om att få ett kvitto på vad jag kan. Det är ett kvitto på mina talanger, min förmåga och mina prestationer. Därför är det också känsligt. Det är inte prestationsförmågan som visar om jag är en bra människa. Men det är så det känns om grunden på ovan trappsteg inte är gediget lagd. Jag blir mina prestationer. Jag gör, alltså finns jag till.

När de första trappstegen är vingliga, svajar livet när jag utsätts för påfrestningar. Rangligt ihopsatta trappsteg på de första nivåerna, gör att jag får en negativ självbild och en vacklande självkänsla.

Majoritet av den svenska folket har det relativt förspänt när det gäller de första stegen i behovstrappan. Men trots allt ökar den psykosociala ohälsan. Jag tror att detta till stor del beror på att vi lever ett liv vi inte själva valt men som vi tror oss behöva. Vi lever i en tid där allt ska vara möjligt, fullt av valmöjligheter. Vi matas med bilder i sociala medier som FB och Instagram. Vi får heller ingen naturlig paus för reflektion eller stillhet. Vi lever i ett samhälle som är bråttom och effektivt.

Självklart finns det arbetsplatser med dålig miljö, och dålig balans mellan krav och resurser. Men jag tror att många som mår dåligt på sin arbetsplats är prestationssjuka. Den negativa självkänslan ställer helt enkelt till det för dem. De känner sig lättare oförstådda, missförstådda, utnyttjade, besvikna eller till och med kränkta. De försöker kompensera brister på de första trappstegen, med vad de åstadkommer på det fjärde steget. De överpresterar. De försöker påverka vilka de är och hur de mår, med vad de gör. Jag skriver detta för jag har själv varit en av dem. Jag har verkligen varit en prestationsnarkoman. Varje chefs drömanställd. Fortare, snabbare och högre har varit mitt mantra.

När jag gör något bra, känner jag att jag är bra och mår bra. Det är på det viset prestationer kan bli farligt för en människa. När man är osäker på om man är bra, blir man ofta osäker på om man gjort tillräckligt. Det skapas en prestationshets som kan driva en människa till ohälsa. Det är inte prestationen som är problemet. Det är prestationsångesten som är problemet. De flesta av oss har inte ångest över att prestera. Vi har ångest av att misslyckas.

Jag tränar på detta hela tiden. Hitta en balans mellan att vara och göra. Att jag tycker om mig för den jag är och inte det jag gör.

Femte steget: Självförverkligande

För mig handlar självförverkligande om att människan är ämnad att vara och något hon är ämnad att göra. Det handlar om att bli det mesta och bästa du kan bli. Att låta hela du komma till sin rätt, hitta din form och storlek.

När själen utmanar vårt sätt att leva och vara, kommer det till oss på två olika sätt. Som en kallelse – eller som en kris. Själen lockar oss med sin längtan. Får den inte som den vill sätter den käppar i livshjulet. Som en objuden gäst knackar den på dörren och vill in i vår vardag. ”Hallå? Hallå? Är det någon hemma?”

Knackningarna kommer som ångest som vi inte förstår. Irritation utan orsak. Rädslor utan grund. Sömnlöshet. Värk. Tårar. Om du inte fattar att det är dags att omvärdera vad du är och gör, ser själen till att du inte orkar längre. Vi tappar lusten. Vi kan inte fortsätta som förut, men vi vet inte vad vi ska göra istället. Vår nya värld är död och vår nya utan kraft att födas. Krisen eller kallelsen kan komma till oss på många sätt. Det är en omvärderingskris. Tillvaron tar stopp och ibland gnager den i själen som en enveten råtta om natten. Det krafsar och gnager. Vem är jag innerst inne? Vad är meningen med allt? Vad gör jag med min längtan?

En omvärderingskris är att ha kommit högst upp på sin personliga karriärstege och upptäcka att den står lutad mot fel vägg. Man är på toppen men mår botten. Det innebär inte att allt jag gjort innan varit fel men det betyder att jag behöver låta andra värderingar få företräde. Det här hände mig förra sommaren. Efter många år på SATS sade det stopp. Mina egna värderingar stämde inte längre överens med företagets. Mitt hjärta längtade ut.

Men själen har sin egen tidtabell. Det kan inte styras eller påskyndas. Den inre resan tar tid och det är aldrig för sent att ta första steget mot ett liv där du får blomstra.

Skärmavbild 2017-05-07 kl. 12.18.55.png

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s