Död och pånyttfödelse.

Jag har varit och tränat, så skönt! Träning är verkligen helande. Sökandet har tagit fart hos mig och har banat iväg för ett perspektivskifte i min syn på livet och hur jag vill leva min vardag. Vart är jag på väg? Är det verkligen dit jag vill gå? Vad för sorts människa vill jag vara? Är det något som ska förverkligas medan tid finns och vad står då i vägen för att sätta igång med detta?

Jag tror att de flesta av oss egentligen lever under vår fulla kapacitet. Jag tror att vi alla har en uppgift i livet  – som vilar i väntan på att tas i bruk. Att inse detta och ha modet att göra en förändring är en utmaning men också en möjlighet.

Ingenting är permanent här i livet. Allt går mot sin upplösning och ombildas till något nytt. Hela tiden sker död och pånyttfödelse, innanför och utanför oss själva, såväl i världen som i vårt medvetande. Små osynliga förändringar, rubbningar i balansen förvandlar oss sakta.

Du har en rikedom inom dig. Denna insikt kan bli början på en upptäcksresa utan dess like. Problemet är att det är många som inte lyssnar till sin inre röst, särskilt eftersom det bara är en svag liten viskning som hörs bäst i stillhet. Det krävs en hel del kurage för att stanna upp och verkligen höra vad man vill säga till sig själv.

Just nu har jag ett par frågor som jag behöver ge mig tid att fundera på:

  • Vad vill jag ägna mig åt framöver?
  • Har jag resurser som inte tas i bruk?
  • Vill jag något mer?
  • Vad behöver förändras och vad är jag nöjd med?
  • Vad är livsviktigt för mig och vad kan jag lika väl vara utan?
  • Är det något som jag har funderat på att göra men hittills låtit bli?
  • Hur mår jag i dagens läge?
  • Är det något som saknas i mitt liv?
  • Hur mår min kropp? Ger den mig signaler som jag bör lyssna till?
  • Vad har jag för plikter och löften som måste hållas?
  • Vad är mitt nästa steg?

”Om du inte tar dig tid att gå inom dig själv löper
du stor risk att gå igenom livet utan dig själv”

Jag kan förstå lockelsen att inte störa ordningen. Fasiken vad det är jobbigt och svårt – i alla fall för mig. All utveckling sker i samband med andra människor. Vi formas av historia och sammanhang. Vi blir till i relationer, lär oss av varandra om närhet och kärlek men också om sorg och distans. Våra möjligheter blir förverkligade eller förnekade. Vi växer eller krymper, lär oss att närma oss eller fjärma oss från varandra och vårt eget djup.

Livet kan tyvärr inte schemaläggas. Detta blir jag varsamt påmind om. Just nu i skrivande stund får jag ett meddelande från min vän vars dotter har cancer. Hur de hade planerat för en vanlig lugn dag hemma men istället blev det lungröntgen, blodtransfusion och en heldag på sjukhuset. Då är det väldigt lätt att få perspektiv på livet och om vad som verkligen spelar roll.

Skärmavbild 2015-10-27 kl. 20.07.01

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s