Inte konstigt att vi är så trötta.

Jag har precis kommit hem från en lång skön promenad i Slottskogen. Ljuvligt! Jag läste en så bra artikel om dagens samhälle och det är inte konstigt att vi är så trötta.

Jag är så trött.

När jag var barn under 80-talet satt mammorna under fläkten på en pall. De rökte, hade blå mascara som enda make-up och var enastående vackra med sitt permanentade hår. De köpte Big Pack till ungarnas kalas. Saft fick man dricka ur vita plastmuggar med räfflor på.

När mammorna skickade iväg sina egna barn till födelsedagsfester så låg det en slant i ett igenslickat kuvert och så var presenten fixad. Lekarna kom barnen på själva medan de vuxna tog en till cigarett och diskuterade senaste avsnittet av Dallas.

Man hade hört talas om kostcirkeln, men brydde sig inte nämnvärt. Grönsaker var lika med tomat och isbergssallad. Det åt man kanske på helgerna. Ungarna skulle överleva och de gjorde barnen på falukorv och limpsmörgås. O`boy. Frosties.

Nu är makeup inte längre blå mascara utan mineralpuder, coversticks, fransförlängning, och silikonläppar för den som vill betala lite extra.

Kalas är hemmagjorda tårtor där antalet dekorationer med sugarpaste för tankarna till Amerika de lux. Alla är sin egen konditor. Big Pack vågar man inte andas längre. Och sedan kommer den förbeställda clownen till partyt och the show must go on. Presenterna ska pimpas – har du hört talas om hur fint paketen slås in i Japan? Så gör vi! Det finns instruktionsfilmer på Youtube.

Man ska anstränga sig. Göra lite extra. Vara-duktig-mammakvinna.

Alla mammor tränar och då ska det tränas på riktigt. En motionär är ingen motionär förrän Vasaloppet är avklarat – minst. Den kvinna som närmar sig fyrtio och inte sprungit något motionslopp är pinsamt ute.

Jag känner igen det så väl. Mina tankar om hur jag ska vara effektiv, nyttja tiden väl, vara högpresterande och duktig och plugga under tiden jag jobbar. Samtidigt som jag får dåligt samvete, dåligt samvete och dåligt samvete.

I mailkorgen ligger påminnelser om allt som ska göras. I kalendern deadlines efter deadlines efter deadlines. Inte konstigt att jag är trött.

Självklart romantiserar jag 80-talet nu men det känns ändå som om det var lite enklare då. Lite mindre stress. Det är bara upp till mig, man måste inte hänga på tempot – göra mer eller vara mer.

Nu ska jag stänga ute världen ett tag och gå ner i varv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s