Vilken jävla smäll!

Idag har jag varit på jobbet och fixat det sista så att jag kan vara hemma och vila mig. Puh! Inga oklara ärenden eller obesvarade mail. Jag vet att mailboxen kommer att fyllas under dagen men nu har jag satt en autoreply på frånvaro och hänvisat till min stf på jobbet. Skönt! Jag är så tacksam och glad att jag har henne och att hon backar upp mig nu när jag behöver det.

Jag mår inte bra. Inte alls faktiskt. Livet gav mig en jävla smäll! Smärtan sköljer över mig som en våg och det är svårt att stoppa. Allt kommer nu på en och samma gång. All skit som jag så länge lagt under mattan. Inte känt efter, kört på och jobbat som ett svin. Att ge sig egen tid i tystnad och ensamhet är nödvändigt. Oftast kan jag njuta av det, men inte nu. Den här gången valde jag inte. Det bara kom över mig. Som en jäkla tsunami.

Jag promenerar. Jag har fått låna hem ett promenadband och det kommer väl till användning nu. Jag promenerar tills det lättar lite i bröstet. Det hjälper och stillar bruset inom mig. Jag känner mig som Forrest Gump. Jag går och går och går. Sedan kör jag mina rehabövningar på pilatesbollen. Ryggen behöver det.

Jag har ingen vidare matlust men måste såklart äta. Jag tror till stor del att kroppen är självläkande om vi ger den vad den behöver. Bra näring, sömn och träning. Det är precis vad jag behöver nu för att bygga upp mig igen.

Idag ringde en fin vän för att kolla läget. Jag tillåter mig att brista ut i gråt och säga att det är jäkligt tufft nu. Tack för att du finns. Det är fint att ha sådana vänner.

Jag får gråta i intervaller. När Lukas är i skolan tillåter jag mig att falla sönder och pusslar sedan ihop mig innan han kommer hem. Det är tufft att vara ledsen när man har barn. Det ger liksom inget utrymme att bryta ihop.

Jag känner mig så ensam. Jag har tusen vänner på FB men ingen som känner mitt innersta jag. Jag har själv valt det. Det handlar om tillit, att våga och orka berätta för någon annan om mina sår. Det finns egentligen bara en person som verkligen vet allt om mig – min uppväxt, mina rädslor, min oro. Någon som jag kan falla sönder framför och det gör det lite tufft nu eftersom jag inte kan söka tröst där.

Jag är oftast glad och positiv och kan vara i de härliga känslorna av att livet är vackert. Men då och då faller jag som nu. Livet går vidare. Man får inte mer smärta av vad man klarar av. Det är en tanke som hjälpt och stärkt mig många gånger.

12079210_10153751057662578_3921151239084684186_n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s