En varsam omfamning.

Jag hittar inte vägen ut. Allt pockar på samtidigt. Snurrar på fortare och fortare.

Diskbråcket knäcker mig. Jag orkar inte mer nu. Jag har inte sovit en hel natt de senaste 12 månaderna. Jag är så galet trött på att gå med konstant värk. Det har blivit ett normalläge. Till slut vänjer man sig. Men vissa dagar när jag mått bra och känner mig piggare så känner jag verkligen skillnaden. Hur det borde vara. Hur klart allt plötsligt blir. Det blir enklare att tänka och ta bra beslut. Jag kan inte vara mitt bästa jag nu. Jag glömmer bort saker, jag är snurrig och har svårt att fokusera. Det är en kombination av långvarig smärta men också sömnbrist. Jag har inga marginaler. Trots detta har jag kört på. Alldeles för länge. Jag borde lyssnat på min kropp och gått med på att gå ned i arbetstid som läkaren föreslog. Istället lade jag in en högre växel. Drog igång Urban Wellness på allvar. Lämnade en relation och separerade. Allt på en gång. Tvingade bort smärtan och körde på. Tog ut semesterdagar istället för att sjukskriva mig de dagar som var värst.

Så länge jag kan minnas har jag presterat. Jag är en drömanställd. En prestationsnarkoman. Ju mer jag presterar, desto bättre mår jag. Under åren har jag skapat fantastiska resultat. Jag är en person som alltid orkar springa lite till, vara lite bättre, göra lite mer, lägga in femmans växel. Jag har gjort jäkligt mycket bra saker i mitt liv. Donat och fixat – för mig själv men också för andra.

När ett mål var nått som kom ett annat. Jag körde på. Lite till och lite till. I alldeles för många år. Om egenvärdet/självkänslan ligger i att prestera i ditt liv så är det klart att man förmodligen förr eller senare hamnar i en kris. Till slut går man sönder.

Min strävan efter att ständigt prestera har fått mig att bli utmattad. Behoven att vara bättre eller kunna bättre. Jag är trött. Jag behöver släppa mina idéer och värderingar om mig själv. Först då kan det bli stilla. Plocka av alla begränsningar och måsten som andra lagt på mig. Bli stilla i min egen stillhet. Acceptera att jag nu inte klarar lika mycket som vanligt. Ryggen påverkar mig både fysiskt och psykiskt. Hur ska jag kunna inspirera och motivera andra när jag själv inte är på topp? Det är en omöjlig ekvation. Hur gör man som chef i ett sådant här läge? Kastar man in handduken? Det är klart att man inte gör. Man kör på och håller masken så gott det går. Vad har man egentligen för val i ett sådant här läge?

Vem är jag utan andras förväntningar?
Vem är jag utan alla lager av måsten?

Jag behöver stilla mig. Jag behöver sluta mina ögon och möta mig i en varsam omfamning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s