1 steg fram och 2 steg bak

Dagarna går så otroligt fort och att det snart är midsommar har jag lite svårt att ta in. Dessutom är det svinkallt ute och sommarvärmen lyser verkligen med sin frånvaro.

Helgen har varit lugn jag har haft förmånen att tillbringa den med några av mina favoriter. I lördags var Lukas hos mig och vi hängde tillsammans med Tess för att passa ett par goda vänners barn under kvällen. Jättemysigt men jag var så trött. Efter att de små barnen somnat, hamnade vi i varsin soffa. Jag var nog inte det bästa sällskapet direkt. Det är skönt med vänner där man kan gå sönder lite grann, där man kan sitta tysta i varsin soffa och det är helt OK. Ingen prestation, inga krav. I går var ryggen sämre igen och jag fick behandling av Niklas som är osteopat.

Jag är sliten och går in i veckan med rejält minus på kontot. Det tär att gå med kronisk värk. Jag har liksom inga marginaler just nu. Jag sover dåligt på nätterna och har ont. Det tar så otroligt mycket på energin att gå med konstant smärta. Jag försöker klara mig utan Tramadol för jag blir så otroligt seg i huvudet när jag tagit medicin men ibland bara måste jag för att överhuvudtaget orka mig igenom dagen.

En dag i taget. Finns liksom inget annat att göra. Acceptera. Andas. Jag har bokat in regelbundna rehabtider med min PT Christel. Att göra något med kroppen nu känns i alla fall bättre än inget alls. Jag är så galet trött på att ha ont och inte kunna använda kroppen som jag vill. Men jag måste bli bättre på att lyssna in kroppen, jag vill gärna köra på även om jag har ont. I helgen har jag blivit sämre igen.

Jag känner att ryggsmärtan sätter en del käppar i hjulet. Framför allt i mina relationer. Det kan vara svårt att få andra att förstå. Lukas vill att jag ska orka lika mycket som tidigare. Det är klart att det är trist när mamma inte kan sticka ut och cykla, springa ikapp eller brottas.
Att planera ett socialt liv runt kronisk smärta är enormt frustrerande för alla inblandade såklart. Ibland vet jag inte om jag orkar men jag vill inte heller isolera mig för mycket. Osäkerheten kring hur kroppen ska kännas idag gör det svårt att planera. Jag kan känna mig pigg på morgonen för att bli radikalt sämre under dagen. Jag försöker göra fred med osäkerheten.

Jag känner ibland skuld och dåligt samvete. Jag hade 100 ggr hellre haft en gipsad arm. Då hade jag inte behövt känna mig så jäkla dum varenda gång jag ber någon om hjälp att lyfta ett tungt bort eller böja sig ner för att plocka upp något. Men de flesta förstår. Jag har superfina kollegor och vänner som erbjuder sig att hjälpa till. Det här är mina egna negativa tankar. Jag har helt enkelt svårt för att be om hjälp! Jag vill mer än vad kroppen klarar av just nu.

Generellt tror jag på inte på att vila är lösningen. Jag mår mycket bättre av att hålla igång kroppen och vara på jobbet och i största möjliga mån fortsätta leva som vanligt. Inte låta smärtan ta över utan att hitta nya sätt att jobba. Men idag väljer jag att stanna hemma, för just idag kan jag inte hålla ihop. Jag har ett jobb där det administrativa jobbet kan skötas hemifrån, något som jag är väldigt tacksam för.

Ok nu har jag fått gnälla av mig lite men just nu känns det 1 steg fram och 2 steg bak. Men inget är permanent. Allt förändras. Imorgon är en ny dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s