I have a lot.

Jag behöver en förändring. Big time. Det finns många olika anledningar till det, men framför allt mår jag inte så bra med mig själv just nu med ryggen. Jag äter mycket smärtstillande medicin nu och jag gillar verkligen inte att stoppa i mig en massa skit. Men nu är det som det är, så det är bara att gilla läget. MEN jag tänker försöka påverka det jag kan!

Jag vet några saker som gör att jag mår bättre. Kost. Vila. Aktivitet. Jag vet också att du kan påverka ditt eget mående med hjälp av tankens kraft. Ryggen är verkligen kass nu och läkaren har sagt att det kan bli aktuellt med en operation. Jag ska träffa en ortoped 27 februari men vill göra allt som står i min makt för att slippa det. Det finns så mycket teorier om vad som är bra för diskbråck men jag tror att i de flesta fall så läker det av sig själv och du kan hjälpa till med rätt typ av rehab.

Jag ska ge det 100 dagar. Under dessa dagar ska jag göra allt jag kan för att påverka det i rätt riktning. Dags att ta mig ut på min dagliga promenad! Jag förstår verkligen människor som blir deprimerade av att leva med konstant värk. Det är så himla lätt att börja identifiera sig som sjuk istället för att fokusera på allt som faktiskt är bra! Det gäller att skapa sig ett nytt sammanhang och mening. Jag ser det som tre faser att leva med långvarig smärta.

Fas 1. För mig har det varit så otroligt svårt att acceptera. Jag tänkte att det var något tillfälligt och att det skulle bli bättre. I samband med detta började jag stressa upp mig själv när jag märkte att det inte gick åt rätt håll. Min självbild hotades och jag försökte dölja problemet. Det blev svårare att klara av vissa arbetsuppgifter men jag kämpade på så gott det gick. Det tar otroligt mycket på energin av att ha konstant ont och jag orkade inte hålla samma tempo. Varken fysiskt eller psykiskt.

Fas 2. Jag började bearbeta det emotionellt. Den självklara allians som tidigare funnits mellan min självuppfattning och kroppens förmåga (vad jag vill och vad kroppen kan) har störts och måste återupprättas. Jag jobbar för att hitta nya strategier för att klara av vardagen. Att promenera regelbundet är en strategi för att hålla värken borta.

Fas 3. Det börjar nu bli en rutinmässig anpassning. Jag försöker balansera kroppens speciella villkor med andra behov i livet som att orka upprätthålla sociala kontakter eller klara av arbetet. Jag har inte samma ork eller lust att träffa vänner eller familj. Jag försöker ta en dag i taget.

Jag är fortfarande inte där. Jag HATAR att min kropp inte klarar av att göra det jag vill. Det är så otroligt svårt för mig att acceptera, för det blir så påtagligt varje dag, speciellt eftersom jag arbetar med hälsa och träning. Jag är fortfarande i tänk som ”det kan jag inte göra för ryggen” istället för att tänka på allt jag faktiskt kan göra. Jag skäms också för att jag känner så här. Herregud, det kunde verkligen vara 100 gånger värre. Jag kunde haft cancer, reumatism, suttit i rullstol, varit handikappad. Jag kan komma på en miljon saker som kunde varit mycket värre än att ha diskbråck.

Nu ska jag hoppa in i duschen och ta mig ut på en promenad. Jag har mycket att vara tacksam för. Det ska få mitt fokus resten av dagen.

thankful

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s